Aftonbladet – 3 mars 1862, sida 1

ME VW WERE AILIS UVA Vv SAOL Dr Med anledning af de handlingar, som blifvit offentliggjorda rörande revisionsfrågans behandling i det sammansatta svensk-norska statsrådet, uttalar sig norska Morgenbladet för den 26 Februari på följande sätt: H. M. konungens resolution af den 18 Febr. med dertill hörande statsrådsprotokoil, skall säkerligen här i landet mottagas med odeladt bifall. Vi behöfva icke nu i våra läsares minne återkalla hvad som för omkring två år sedan tilldrog sig på den svenska riksdagen och i en stor del af den svenska pressen. Det står änvu alltför lefvande för hvarje norsk mans själ, huru fordringarne i Sverge med afseende på Norge och föreningen då framställdes oeh motiverades. Det på dessa förhandlingar och påståenden grundade yr: kandet om en revision af unionsbestämmelserna måste från norsk sida afvises, och detta har skett från alla håll med en enhällighet, som måst öfvertyga hvar och en; tt man här mötte en fast och orygglig folkopinion. Det bör göra ett godt intryck, att svenska statsrådet enstämmigt tillrådt H. M. konungen att för närvarande låta revisionsfrågan falla. Det utgör ett erkännande af hvad man är skyldig ett fritt och oberoende folks rättigheter, dess åsigt och öfvertygelse; en vacker och tillbörlig ätergång från en bana, på hvilken det icke var möjligt att uppnå det försonlighetens och endå tens mål, som vi alla anse önskvärdt och ill hvilket vi alla sträfva. Första delen af justitieministerns anförande är uteslutet ur det nu offentliggjorda protokollet. Af sammanhanget i öfrigt och af de norska statsrådsmedlemmarnes andraande synes, att denna ännu icke meddelae, sannolikt något vidlyftigare del afenförandet innehållit svar på eller anmärkningar vid norska regeringens framställning i ämnet. Vi kunna icke döma om detaljerna förr än vi fått del af handlingarne; men de meddelade konklusionerna, både från det svenska statsrådets och från H. M. konungens sida, lemna, såsom oss synes, ingen gen önskan från norsk sida otillfredsstäld. Här i landet har icke varit fråga om att motsätta sig en revision af unionsakterna; motsatsen har varit ådagalagd under en lång följd af år. Men de norska påståendena ha inskränkt sig dertill, att man alldeles icke kunde gå in på någon revision, sådan som den hvilken nu yrkades eller efter de förhandlingar, hvilka såsom basis för densamma hade egt rum i Sverge, eller med det program, som dels var uttryckligen föreskrifvet, dels förstods inunder. F detta afseende ha vi nu fått fullständigt rätt. ?Vid den sista statsrådsförändringen härstädes uttalade vi den åsigt, att det för tillfället på intet sätt var för om att genomdrifva någon revision eller något försök dertill, efter den af storthinget afgifna förklaring och efter hvad som för öfrigt hade tilldragit sis. Det var icke af denna anled: ning en förändring egde rum i statsrådet; det var för att aflägsna de upphetsande röster, som i debatten om politiska frågor inblandade personliga trakasserier. Vi voro vid nämnde tillfälle öfvertygade om, att revisionsfrågan skulle blifva afslagen. Statsrådsförändringen har nu Ren sitt närmaste syftemål. Det norska felket skall tvifvelsutan dela den tillfredsställelse, hvarmed vi erfarit, att denna åsigt nu blifvit verklighet, att revisionsfrågan är undanskjuten med allt det afseende fästadt på norska folkets uppfattning af förhållandet, som billigtvis kan fordras. Vi hoppas äfven, att de skäl, som varit bestämmande för H. M. konungen, skola röna fullt erkännande äfven af den svenska folkopinionen. Ett frisinnadt folk mäste erkänna och akta ett annat folks frioch rättigheter och finna sig i nödvändigheten att gifva vika för dess enhälliga, berättigade och bestämda opinion. H. M. konungen skall icke svikas i sin förhoppning att folkopinionen i Norge skall tillmöteskomma hans önskningar om främjandet af ef revision af unionsvilkoren med det uppgifna syfte, att de nya bestämmelserna icke allenast böra hvila på den principiella likhet, som måste utgöra grundvalen för föreningen emellan två fria och sjelfständiga folk, utan att de ockxså böra affattas med försigtigt hänseende till det bestående och blott åsyfta att förbättra detta i de riktningar, der förbättring påtagligen kräfves af den större insigt och fördomsfrihet, som bör vara vunnen genom ett halft ärhundrades framsteg, och framför allt i de riktningar, der full trygghet för det ena eller båda rikenas intressen erkännes nu icke vara för handen, men kunna helt och hållet eller i större mån än för närvarande tillvägabringas.4 En sådan revision med ett sådant program, kan det svårligen falla någon norsk man in att motsätta sig; i Norge likasom i Sverge måste man öaska, att den, när den en gång kommer i gång, må från båda rikenas sida ledas af liberala och fördomsfria motiver, så att H. M. konungens upphöjda afsigt må uppnås. Det skall visa sig, att man i Norge icke har motsatt sig saken eller denna afsigt, utan blott de yrkanden och anspråk, som för två år sedan gjorde sig gällande i Sverge. Genom den nu meddelade resolationen är anledningen till Norges motstånd undanröjd; vi önska och vi hoppas, att den försonlighetens och eftergifvenhetens anda, som uppenbarar sig i detta protokoll, och som kan sägas hafva dikterat det, må fatta båda folken, och att derigenom sträfvandena att befästa töreningen och låta fen intränga i folklifvet och folkmedvetandet, må krönas med