JA BY SLASK UIUSULHYA IUTeevu STViIene fURhållanden. La Suede liberale devant V Europe, par M. Vabbe J. Cognat. Paris 1862. Hr O. Adelsvärd, en broder till svenska sändebudet i Paris, utgaf derstädes förlidet år en skrift med titel La Liber!e de con science en Suede (Samvetstriheten i Sverge). för att försvara de nyaste författningarne angående främmande trosbekännares rättigheter mot de anfall, för hvilka de varit et: föremål i utlandet. På denna skrift, son: väckte uppseende, har abbå de Cognat gif vit ett svar, som han i ironisk syftning gif. I vit den ironiska titeln : Det liberala Sverge inför Europa. Abbe Cognat lemnar först en historik öfver reformationen i Sverge och lagstiftnin gen rörande främmande trosbekännares re ligionsutöfning. Som man kan vänta af er katolik, är den starkt färglagd för författa rens syftemål. Reformationen infördes i Sverge icke af predikare eller apostlar. drifna af brinnande öfvertygelse, utan atl furstar, som i denna religionsförändrinrg funno ett medel att befästa en ny dynasti eller att undanrödja besvärliga medtäflare — så begynner denna historik. Allt hvad abbe Cognat anför om de första konungarne af Wasaätten, till och med Carl IX, går ut på att bevisa det anförda påståendet; och om Gustaf II Adolf säger författaren, att han gick helt och hållet i sin faders anda och var lika intolerant som någon af hans föregångare, kämpande icke för samvetsfri het, utan för den exklusiva statskyrkan. Han anför vidare, att lagstiftningen ådagalade den yttersta ofördragsamhet mot den mängd aft katolska arbetare, som under frihetstiden inkallades till Sverge, men ger ideremot ett ampelt erkännnande åt Gustal III:s toleransedikt af 1781, som gaf främmande religionsbekännare rätt till fri öfning af sin kult. ) Men då man velat sätta detta edikt efter de nya s. k. religionsfrihetslagarne i afseende på tolerans, så protesterar förfaltaren bäremot och öfvergår till en bevisning om att Sverge på 80 år icke gått framåt, utan snarare tillbaka i ifrågavarande hänseende. Han upptager dervid, bland annat, till vederläggning det skäl som, enligt hr Adelsvärd, väsentligen bidragit att afhålla regering och ständer från att vid sednaste riksdagen medgifva en vidsträcktare religionsfrihet, och hvilket skäl skulle vara fruktan iör katolicismen. Abbe Cognat söker visa huru föga grund denna fruktan kan hafva, då efter 5—8000 katolska arbetare, som under frihetstiden inkommo till Sverge, det nu icke återstår mera än en katolsk befolkning af 500 personer, oaktadt under tiden ännu flera inflyttat. Härefter meddelar författaren i öfversättning den andra af de nya religionsförfattningarne och-gör vid hvarje paragraf sina anmärkningar. Det behöfver icke sägas att vi gilla flera af anmärkningarne mot nämnda författning, ty vi hafva sjelfva mer än en gång framställt åtskilliga sådana. Det skulle icke heller varit oss okärt, och det skulle i sin mån ha gagnat samvetsfrihetens sak, att en sträng kritik öfver de nu gällande la: arne om främmande religionsbekännares och dissidenters rättigheter hade blifvit framlagd för utlandet, derest detta utgått ur den franska protestantismens sköte, hvilken dervid haft att hä.da protestanternas heder och förfäkta dess innersta lifsprincip. Men då det sketi af en man ur det ultramontana lägret, och då dertill sjelfva sättet och detaljkunskapen vittnar derom att kritiken till stor del måste vara härifrån exporterad, så synes det oss mycket tvifvelaktigt om kritiken kan bära några goda frukter. Frankrikes ultramontaner ha i sanning alltför mycket ;qvar att sopa bort från sin egen dörr, innan de kunna göra anspråk på att stärsma andra kyrkosamfund inför den europeiska civilisationens tribunal. Aro de verkligen sådana vänner af religionsfrihet, som denna skrift antyder, då må de, för ati man skall kunna tro på deras uppriktighet. först i religionsfrihetens intresse kraftigt protestera mot de förföljelser, för hvilka protestanterna ännu i dag äro blottställda hos deras närmaste granne på andra sidan Py-: renterna, hvarom tidningarne -för ej längesedan haft märkliga saker att förtälja, och. till och med i eget land hafva de ännu ett ganska vackert arbete uti detta hänseendel ogjordt, nemligen att undanrödja de administrativa hinder som, vid sidan af den lagen proklamerade allmänna religionsfriheten, ännu alltjemt i Frankrike kunna läggas mot nya protestantiska kyrkors uppförande och protestantiska skolors upprättande. Många af författarens anmärkningar äro emellertid, som sagdt, verkligen befogade. Vi anföra blott den sista, riktad emot den 17 paragrafen i författningen, som stadgar att för brott mot författningen ådömda böter skola tillfalla, ena hälften de fattiga och andra hälften angifvaren. Abbe Cognat säger härom: .?Det hade varit svårt att värdigare kröna den minnesvård af intolerans, som vi fullständigt förevisat. Detta slutstadgande i lagen af den 23 Oktober 1860 vore ensamt nog att ådagalägga dess anda och verkliga motiver. Det finnes således i nittonde seklet, i det kristna och civiliserade Europa, ett folk, som kallar sig liberalt, men som i sina lagar utfäster ett pris åt angifvaresystemet, som uppmuntrar och belönar såsom en borgerlig och religiös förtjenst en handling, den alla civiliserade folk ha i alla tider betraktat och brännmärkt såsom en lågnet och uselhet! Och det finnes i Sverge liberala män, som våga skrifva att dylika lagar utgös.a för Sverge en fullkomlig omhvälfning, som i landet sätter en liberal regim i stället för en regim af radikal intolerans?. Hurudant var väl då detta land, om man skall anse det ha gjort ett framsteg genom en lag, som uppmuntrar angifvaren och