Aftonbladet – 28 februari 1862, sida 2

i ögonblicket var Adrien vid hennes sida. Båda sågo med ens I vad som händt. Maurice bade sprängt ett blodkärl. I det lilla värdshuset i en amerikansk b satt Gertrud hos en, som mycket syndat och mycket lidit, — hennes döende och ängerfulla make. En prest från en närbelägen mission hade varit hos honom, emottagit hans bikt och meddelat honom kyrkans sista sakramenter. Adrien väntade irummet bredvid. Maurices ansigte hade ett skönt och fridfullt uttryck; han var ej blott undergifven ut n villig att dö. Att Gud skulle hafva beskärt honom en sådan välsignelse, som att få gifva sitt lif för den vän, han så djupt förorättat och en tid hatat, ingaf honom en känsla af tacksam och ödmjuk förvåning. Gertruds värdighet, ömheten i hennes blickar och röst, som nu voro honom outsägligt ljufva, kunde likväl ej varit tillräckliga att under andra omständigheter döfva sjelfförebråelsernas agg; de skulle kanske till och med hafva uppväckt dem, skarpare än likviltighet. Under de sista dagarne hade han oenomgåltt det förflutna med den djupaste ånger, och ehuru han underkastat — sig att lefva, såsom en rättvis botöfning och en beständig försoning af sitt brott, var likväl döden den högsta nådesåfva, som kunde hafva blifvit hans trötta ch botfärdiga själ beskärd. Han misstrodde sin egen styrka för lifvets långa pilgrimsärd, och välsignade den förbarmande Gud som tog honom bort från dess snaror och restelser. . Han var mäktig af en bebjertad handlin ch det hade blifvit honom beskärdt att fi utföra den. I djup ödmjukhet tänkte han mu: SHerre, låt nu din tjenare fara i frid, y försoningens, syndaförlåtelsens frid var ans. Den tro, som aldrig blifvit utplånad ir hans själ, var nu lika fast och brinnande om någonsin. Hans sinne — länge uppyldt af sköna bilder och harmoniska drömnar — vände sig med längtan till himlen. f (Forts. följer.)