Aftonbladet – 28 februari 1862, sida 2

mot hvilken hon stödde sig, och en darrning öfverföll henne, ty roddarne voro få, och skeppet brann nu med ohejdad fart; lågorna uppstego mot himlen, och ett svagt aflägset skri af förtviflan — hopplöshetens dödsrop — fördes af vinden till de lyssnandes spända öron. Hon vände sig om och såg vildt omkring sig, såsom för att bedja om hjelp, der ingen hjelp kunde gifvas. Maurice var borta. Han kunde ej uthärda det längre. Adrien fick .ej dö, och hon lefva för att ce det. Der låg en liten söndrig båt, som blifvit lemnad qvar, såsom varande alltför osäker att begagna. Han anbefallde sin själ i Guds hand och nämnde Marys namn; och i denna bräckliga farkost begifver han sig till detta skådespel för fara och död. Han ror för sin väns lif, han närmar sig skeppet, han hinner det slutligen. Han iägger till invid den sista båten, som just nu lemnar det, och med hela sin återstående styrka ropar han på Adrien. Han är der; håns höga gestalt röjes tydligt i det sken, som upplyser denna fasans skådeplats med ett barn på sin arm och ett annat vid handen. Modren hade blifvit nedskuffad i båten, som just lägger ut, och med vilda åtbörder anropar honom, som hon i sin förvirring tog för engel, att återföra dem i hennes armar. I ett ögonblick varseblef han den lilla båten nedanför; och springande oed i den, hastigt som tanken, med barnen, som han Täddat undan lågorna, tog han årorna från Maurice, som utmattad föll till baka. Båten läkte starkt, bränningen var farlig, barnen svedda; ej ett ord talades, intet ljud hördes mer än årornas slag, som ou fördes af en kraftig arm. Solen uppgick just öfver detta uppträde af fasa och af förbarmande. När Gertrud nere vid vattenbrynet mötte båten, ste Maurice upp på stranden, vände sig til henne och hviskade: Han är räddad, sedan omfattade han plötsligt hennes arm och svimmade, Hon utstötte ett svagt skri och