Aftonbladet – 27 februari 1862, sida 2

redan nu, och aldrig från denna dag tänkte hon på honom annat än såsom en af de skyddande englar, som föregå och ledsage andra på vägen till himlen, men ej äro be stämda att vandra lifvets vanliga stigar vic vår sida. gi Mauric2 öppnade slutligen sina ögon ock jsåg dem båda knäböja bredvid honom. i Hans hufvud var dunkelt och han såg oredigt på dem. Ingenting kunde måhända rå j mäktigt uppväcka honom ur denna dödens j dvala, som deras närvaro, och de talade till honom med ord, som återkallade hans själ från dödens portar, hvilka redan öppnats för att mottaga honom. Hon lindade sina armar kring hans hals, hon tryckte! onom till sitt hjerta, hon kallade honom sir make och sade, att hon älskade honom. Han satte sig upp 1 sin bädd och pekade på Adrien. En gång, men ej nu, sade hon med låg röst. Tro mig, älskade Maurice, vid allt hvad jag genomgått denna natt — vid allt hvad vi lidit efter vårt giftermål, du kan tro mig nu. Min kärlek är nu och allt framgent din — din allena. Jag gaf dig den, Maurice, i en fasansfull stund, och en af de grufligaste pröfningar, som någonsin blifvit skickade att krossa en halsstarrig ande, har ej blifvit sänd förgäfves.t Han läste i hennes ögon sanningen af dessa ord och den storm af stridande känslor de framkallade var nästan för stark för hans försvagade kropp. Ännu ingaf visserligen hans tillstånd vexlingar af hopp och fruktan, men från denna stund tilltogo dock hans krafter. Febern hade blifvit häfd genom sjelfva det medel, som bragt honom till dödens brant, men hvarifrån han så underbart blifvit fr..lsad. När han blef stark nog för ett samtal,