Aftonbladet – 27 februari 1862, sida 2

Maurices lif hängde på en tråd denna nat och hela tiden bad Gertrud med dessa bö ner utan ord — dessa-rop ur hjertats djup, hvilka ingen annan än Gud kan höra; bekände cina synder med den djupaste för. krosselse, och när hennes hjerna svindlade af förskräckelse och vanmakt ville gripa hennes själ, åkallade hon honom som beder för oss, när vi ej längre kunna bedja sjelfva. De knäböjde båda vid denna dödsbädd, hän, lärjungen, som alltid varit i sin faders hus, och hon, den vilsegångna, som återvände dit i denna stund. Hvar och en af dem gjorde ett löfte, hvardera aflade de en ed, och i denna natts hjerteransakande eldprof blef ett nytt hjerta henne beskärdt. O, om Gud i sin barmhertighet ville återtaga den dödsdom som redan stämplade detta ansigte med sin omisskännliga prägel — om han ville återgifva till hennes förvar detta älskande bjerta, som nästan upphört att slå, och ännu en gång öppna dessa ögon, som eljest skulle förfölja henne till grafven — skulle ej lifvet vara för kort för hennes tacksamhet och jorden för trång för hennes nit? Hvad betydde nu öfverstårdna lidanden för henne? Intet, i jemförelse med de qval hon nu utstod — liksom barndomens tårar mot mannaälderns smärta! Hon svor att älska sin make. O, hön älskade honom redan! Det minsta hår på hans hufvud hade blifvit henne outsägligt dyrbart, och hennes brännande läppar trycktes mot hans kalla händer med känslor, hvilka hopp och glädje allena aldrig kunnat ingifva. Det är sannt, alt då Adrien kämpade och vakade vid hennes sida denna lefnadslånga natt, delande och beberrskande dess fasor och dess bittra ångest, kände hon att en engel hade kommit till hennes bjelp; men hvarje jördisk känsla föll likt stoft från hennes själ