ställt sig mellan sängen och honom, och hviskade i hans öra: jag gaf honom detta! Han studsar tillbaka och mumlar en ed: På för —, är det rakt slut med honom ! Hon svimmar ej, men vrider sina händer och säger: Försök att rädda honom, gör allt hvad ni kan!4 och sedan står hon vid håns sida, medan han använder alla de vanliga medlen i sådana fall, alla de utvägar som kunna stå till buds i ett sådant ögonblick, och under andlös tystnad följer hon hvarje hans rörelse mcd marterande ångest. Jag kan ej göra mer4, sade han slutligen, och jag kan ej stanna längre; jag behöfs på annat håll. Ni måste hålla onom vaken, om ni kan, allt beror på det; gör hvad ni vill, tala med honom, upplifva honom. Jag måste gå.4 Hon fattade hans arm och med en blick, som skakade till och med hans slöa vatur, sade hon: Säg åt Adrien dArberg att komma hit å ögonblicket! Säg honom, att Maurice ledmönd dör, och att det är hans hustru, Bm har dödat honom. Hon knäböjde framför sin make, hon gömde ej nu sitt ansigte för honom, hon talade fill honom med en röst, hon såg på honom med ögon, som tycktes uppväcka honom ur den växande dvala, som småningom inkräktade hans gionen. Hon ropade högt hans namn och kR fre ien händer i sina och tryckte em konvulsiviskt. Dörren öppnades, och Adrien stod vid hennes sida, blek, allvarlig och lugn. Hon mutnlade, utan att se på honom: Hvad skall det blifva af mig, om han dör!4 Maurices ögon tillslötos och hon tycktes ej mer, hvarken höra eller känna. Då vände hon sig om och gaf Adrien en blick af så hemsk förtviflan) att han blet ännu blekare än förut. Han lade sin hand på hennes axel och sade;