Aftonbladet – 27 februari 1862, sida 1

lampan och läser etiketten på den toma flaska: Laudanum, Gift. Det bor en underbar styrka i fruktan och själsångest, ty hon hvarken vacklade eller föll, men störtande vildt till dörren, ropade hon högt på doktorn med en så hjertslitande röst, att två eller tre personer på en gång rusade upp ur sina sängar och sprungo efter honom. Det var midt i nattens högtidliga tystnad, och mången vaknade i sin hytt och hörde detta skri och trodde det vara ett nödrop från någon usling, som drunknade. Gertrud satt vid den trånga bådden och lade hans hufvud intill sitt bröst och stirrade derpå, som om hennes ögon förvandlats till sten och hennes hjerna till eld. Om han doge, skulle jag bli fri!? Finnes der en afgrundsande i hela helvetet nog grym, att i den stunden påminna henne om dessa ord, vid hvilka hon darrat i går, och som i dag likna de fördömdas förtviflansfulla skri, när deras dom afkunnas. Det var en förfärande syn, detta bleka, onaturligt stela ansigte, lutadt öfver hans, men så att hon ej kunde se det, Han klagar öfver underliga känningar och hennes hjerta upphör att slå, men hon talar lugnt, ty hon eger en förmåga att lida och uthärda, som aldrig förr blifvit rätt framkallad. Hon känner, att om han skulle dö, skola outsläckliga samvetsqval och tärande hjertångest blifva hennes lott, på jorden åtminstone; men så länge det finnes lif, fins ännu hopp, och Guds barmhertighet är oändlig och obegränsad som hennes förtviflan. ; Doktorn kom, vresig och förargad; många äro sjuka och döende på en gäng i detta eländiga skepp, och de hafva skrikit och väsnats på honom hela natten. Mr Redmond kan väl ej vara mycket sämre, än när han såg honom sist. Hon har tagit flaskan och