Aftonbladet – 27 februari 1862, sida 1

hvarje ögonblick sämre. Han yrade ej nu, men plågorna ökades och han hade svårt för att andas. Hon blef mycket orolig, men var rädd att lemna honom för att tillkalla hjelp. Skyndande ut i gången för ett ögon-; blick, fick hon sigte på en af uppassarne och bad honom söka upp doktorn och bedja honom för Guds skull komma genast. När hon återvände kallade Maurice henne med låg röst och bad henne sätta sig ned tätt: vid hans hufvudgärd. Hör nu på mig, Lady-Bird, ty jag kan. tala nu och det är kanhända sista gången. jag får kalla dig vid detta namn. Förlåt mig allt hvad jag någonsin låtit dig lida. Det hade varit bättre för dig, om jag al drig varit född; men om jag dör nu, då skall ej mitt lif hafva gjort dig så mycken: skada, säg, Gertrud? Du är helt ung ännu och du kan hafva en lång tid af sällhet framför dig. Vill du förlåta mig, när du är lycklig, att jag älskat dig för mycket under min korta lefuad, och att min kärlek gjorde mig sjelfvisk, grym och vansinnig. Gråt icke, Lady Bird, dölj icke ditt ansigte för mig! Vill du kyssa mig en enda gång? Hon lade sin arm om hans hals och tryckte på hans feberheta läppar en kyss, sådan han drömt om, men aldrig känt förr. En plötslig svindel kom öfver honom, han flämtade efter andan. En af dryckerna — gif mig den fort — jag qväts. Med ögon förblindade af tårar och omtöcknade liksom af ett moln, hällde hon mixturen i ett glas och gaf honom den. Han sväljde der. och utropade: Så besynnerligt den smakar!X Hvilken gräslig syn har visat sig för henne? Hvilken plötelig fasa har färgat hennes kind askgrå, då hon knäböjer vid