Aftonbladet – 27 februari 1862, sida 1

så att skenet faller på dig. År sjön mycket upprörd i qväll?4 Nej — det är alldeles lugnt. Jag kan härifrån se månen lysa på vågorna.s På många famnars djup... Hvad är det du säger? Jag vet ej; jag tänkte på en begrafning. på hafvet, som jag såg en gång för längesedan. Men der fanns en ps ombord. Jag är glad att jag for ut till Mary, innan jag reste. Du skall alltid vara god emot Mary, skall du ej det, Gertrud? Hans ögon slöto sig, och hon erfor en stor svårighet att lugnt sitta qvar och lyssna till de brutna meningar, som föllo från hans läppar. Han var i detta tillstånd midt emellan dröm och vaka, hvarunder tankarne tyckas mera sysselsatta med det förflutna än med det närvarande. Det ligger alltid något hemskt i yrsel, äfven när inga hemliga lidanden uppenbaras; men när så är och när den åhörande är och har varit orsaken till eller deltagaren i sådana sorger, då äro dessa långa och ensliga vakor tunga att uthärda. Gertrud försökte att läsa, försökte att ej tänka. Hon bemödade sig att qväfva minnet, att se hvarken framåt eller tillbaka, att bannlysa ur sitt sinne hvarje tanke på annat än det närvarande ögonblicket; den lindring hon kunde gifva, det vänliga ord hon kunde säga. Men det ville ej gå. Beständigt trängde sig på henne hågkomsten af hennes mors död, af allt, som hade föregått och efterföljt den. Hennes döende skepnad tycktes utsträckt framför henne på denna bädd, der hennes make låg, och hon stirrade på hans bleka ansigte med blandade känslor af sorg och fruktan. Timmarne förflöto och läkaren kowm ej. Det blef mycket sent och Maurice blef med