Aftonbladet – 27 februari 1862, sida 1

som brukade utskickas och ännu någon gång utskickas med erhigrantskepp — män, som emottaga den otillräckliga och lumpna förtjenst, som derigenom erbjudes dem, emedan de hvarken hafva skicklighet eller anseende nog att blifva använda annorstädes. Han skakade på hufvudet och sade, at Maurice var mycket sjuk, men ej farligt, så vidt han kunde se. an hade stark feber och hade synbarligen förut lidit af nedstämning i hela nervsystemet, som förvärrade saken. Han kände en svår värk i alla leder och en brännande, oupphörlig törst. Doktorn skickade några medikamenter och lofvade att, om möjligt, återkomma på aftonen. Hans råa och förtroliga sätt hade varit pinsamt för dem båda. Han skämtade vid sjuksängen. Om ett sjukrum någonsin kan vara en passande plats för skämt, var det åtminstone icke så i detta fall. När han tillslöt dörren efter sig, lutade sig Gertrud öfver sängen och sade: Du ser, käraste Maurice, att du icke är så illa sjuk. Hon hade aldrig sedan deras giftermål kallat honom käre Maurice?. Han visste det och blodet rusade häftigt ända upp i tinningarne. Vid den tid, då hon vanligen gick upp på däcket, visade han henne uret och pekade på timman. Nej, nej, icke i afton4, sade hon, jag vill icke på några vilkor gå ifrån dig, Maurice. Jag vill ickeX, tillade hon med ett af sina vanliga leenden, då han mumlade att han önekade det hon skulie gå. Godt, jag vill låta dig stanna — jag tror att du gör rätt uti att nh lemna mig. Jag känner mig så underlig ibland, och jag tror att febern tilltager. Så der, sätt dig midt emot mig och ställ lampan på den sidan,