Aftonbladet – 27 februari 1862, sida 1

Jag har ej försökt. att verka på dina känslor, Gertrud. Jag tror hvad jag sade, annars skulle jag ej hafva sagt det. Ja känner för väl all din godhet, ditt tålamod, Sr medlidande och hvad som måste vära itt —X Ordet utsades ej; det var hopp, han äm nat säga, men han kände att det innebar en alltför grym förebråelse både mot honom sjelf och mot henne; och han fortfor upprörd: tDin godhet emottager jag, Jag tackar dig för dessa tårar, men behåll ditt medlidande — du skulle hafva ömkat mig förut, men icke nu. Maurice! utropade hon häftigt, upplyftande hufvudet, du får icke — du skall icke känna så. Jag är säker att du ej är så sjuk som du tror; om du vore det, borde du hafva talat med doktorn för längesedan. Och nu måste du på ögonblicket träffa honom.4 En olycksalig hågkomst genomfor hennes själ i detta ögonblick — att hon hade hört Ådrien säga, att denne man var oskicklig och liknöjd, men det fanns nu ingen annan hjelp och hon skickede etter honom. Det dröjde länge innan han kom. et rådde mycken sjuklighet inom skeppet, och Adrien följde Just med honom på rumden bland de fattiga emigranterna, ;vingande honom att fästa sin uppmärksamhet vid den ena efter den andra, och vägrade att låta honom lemna den eländigaste af dem för att gå till den sjuke hyttpassaperaren, som fade skickat efter honom. Han anade föga hvem det var som räknade minuterna och lyssnade efter hvarje ljud. När han ändtligen kom, medförde hans närvaro föga hugnad. Han var ett af de värsta exemplaren at detta slags läkare,