Aftonbladet – 25 februari 1862, sida 1

parken, der vi lekte som barn — någonting om jordisk kärleks makt. Har du glömt det? Nej, men jag vill ej upprepa det nu; det är för uppskakande och du måste försöka att sofva, du käns så feberaktig. Feberaktig!4 upprepade han, och ett eget leende krökte hans läpp. En brinnande feber rasade i hans ådror. Hon läste en stund för honom med låg röst, och stannade sedan i den tron att han sof. Hon ihågkom i detta ögonblick huru han från sin barndom älskat henne. Hon tänkte på huru förändrad han var tedan den tiden, då han med en molnfri panna, glödande kind och tindrande ögon brukade uppgöra planer för framtiden och tala om konst, ära och rykte med så mycken eld och inspiration. Hon såg på hans insjunkna kind, hans genomskinliga hand, de grå hår, som framskymtade här och der ibland hans mörka lockar, och likväl var han ännu knappt tjugofem år. Hvad hade förhärjat hans ungdom? Hvad hade afbrutit hans förhoppningsfulla bana? Hvad hade dragit honom bort från den ömma och omhuldande kärlek, Som blifvit honom skänkt redan i barndomen och stadfästad i ungdomen? — Hvad annat än den olycksbringande passion, som hade öfverröstat både samvete och pligt samt öfverlefvat till och med svartsjuka och hopplöshet? Han öppnade ögonen och såg sig oroligt omkring. Lady-Bird4, hviskade han, du skall ju ej hata mig, när jag är död? Hon spratt till, och läggande sin hand få hans mun sade hon hastigt och ångestfullt: O, för Guds skull, tala ej på detta sätt, Maurice ! (Forts. följer.)