Aftonbladet – 25 februari 1862, sida 1

slags nervös oro, jag är säker på att du är sjuk. Du måste tala med döktorn. Doktorn! Nej, han kan ej göra mig något godt, och hans sträfva, ohyfsade sätt gör mig utom mig. Jag vill ej se honom; ippna fönstret och låt mig andas litet frisk luft och kom sedan och sätt dig här hos mig? on gjorde så. Det låg något ovanligt i hans sätt; han hade. ej sett på henne så på länge, kanske aldrig förr, med ett slags stilla och lugr ömhet. Vill du läsa något för mig, Gertrud, ur den här lilla boken?4 Han framdrog från sitt bröst en liten bok med poesier, som Mary skrifvit af åt honom fordom. Ja skulle så gerna vilja höra dig läsa hva hon skrifvit. Boken föll upp vid Longfellows Lifvets psalm4. Hennes röst darrade, då hon yttrade dessa ord: — — och menskohjertat, huru stolt och modigt, Slår dock, en dämpad sorgetrumma likt, Alltjemt begrafningsmarschen till sin hänfärd.ö I det hon blickade PP: såg hon att han tryckte handen mot sitt hjerta, likasom för att räkna dess slag. Hvartöre låter du mig läsa sådana saker för dig!4 utropade hon hastigt och vände brådskande om bladen i manuskriptet. Din röst gör mig godt; läs, Gertrud, läs vidare! Det är den enda musik jag kan höra nu. Det klingar som ett eko af de toner jag en gång hörde. Förliden natt drömde jag att jag blef rådbråkad och att du hela tiden sjöng för mig med en låg, Jjuf röst, som vaggade min jemmer till ro. Läs mera; du vet icke hvad din läsning af dessa verser är för mig: Hvars lutas milda toner söft så mången gång hans hjertas Mar Stodo ej dessa rader i ett poem, som u brukade upprepa för flera år sedan i