Aftonbladet – 25 februari 1862, sida 1

bruten; han talade osammanhängande ord och kastade sig oroligt af och an. Det blet sent på natten innan hon lade sig ned på sin bädd. : Litet emellan vaknade hon upp vid hans qvidan och mumlande, och en gång frågade hon honom om han hade några plågor? Han sof åter, och hon tillslöt sina ögon; och skeppet gick sin väg fram och timmarne skredo, och morgonen grydde, och åter började lifvet röra sig inom dessa plankmurar. Hvem vet, hvad en dag kan bära i sitt sköte? Solen uppgick öfver onda och goda och den ena dagens morgon är lik den andras; men dagarna sjelfva! O, de äro stundom så olika med dem som föregå och efterfölja dem, som jorden med skärselden och denna med himlen. TIONDE KAPITLET. När Maurice följande dagen vaknade ur sin oroliga slummer, var den hufvudvärk, som hade plågat honom mer eller mindre ända sedan resans början, väåldsammare än någonsin; hans lemmar värkte och en brännande febertörst förtorkade hans läppar. Han ropade Gertrud och bad om litet vatten. Då hon tog glaset tillbaka kände hon att hans hand var brännhet, och då hon lade sin kalla hand på hans panna, blef hon bestört öfver dess glöd. MauriceX, sade hon mildt, känner du dig sjuk? Jag är säker på, att du ej mår ra.ft Han upplyfte långsamt sina ögon till henne och skakade på hufvudet. Hon gjorde några små anordningar för hans Deqvämlighet och gick att skaffa honom litet tÅ. När hon kom ned dermed försökte han att äta en bit bröd, men förmådde det CMaurice, upprepade hon åter, med ett