Aftonbladet – 25 februari 1862, sida 1

han uppoffrade allt; men bad att om möjligt, ehuru han ej såg någon utsigt dertill, de måtte skiljas, icke som de hade skilts denna dag — icke så som de skulle skil-. jas, såvida hon ej fick lära hvad han icke, hvad ingen annan än Gud kunde lära henne. , Det tycktes ej i detta ögonblick som om bönen vore hörd. Hon satt och tänkte på den sista timma de tillbragt tillsammaas; utan att hysa några farhågor om eller ens någon sjelfförebråelse. Hon tyckte att hon ej kunde strida längre, att det var fåfängt att kämpa mot ödet. Hon mumlade i upprorisk förblindelse: 4O, om jag ej finge älska honom, hvarföre hade då himlen sammanfört oss!4 och ett plötsligt, outsägligt begär efter frihet störtade dervid, likt en orkan, öfver hennes själ. Det tycktes tillhviska henne tankar, som hon ej vågade kläda i ord. Hvarföre var hon bunden af en oäfslitlig kedja? Hvarföre måste hon vara olycklig? Tills döden skiljer oss åt, ljöd för hennes öron. Döden — döden allena kunde bryta denna boja. Och åter for Ögonblickligt, liksom nyss förut, en skymtaf frihet genom hennes själ, icke såsom en be stämd tanke — långt mindre ett hopp. Men kon kunde ej undfly medvetandet af, att denna fasansfulla tanke hade pilsnabbt genomilat hennes själ lik en mörk spökgestalt. Om han doge, skulle jag bli fri. Dea fannintet uttryck i ord, men den snabba inre profest hon gjorde deremot, intygade dess tillvaro. Hon qvarstannåade på fördäcket denna afton och uppsökte sedan långsamt sin hytt, der hennes man slumrade. Hon satte sig ned med en bok i handen, samma bok ur hvilken han läst vid skenet af lampan, som hon lemnat brinnande. Hans sömn var af.