Aftonbladet – 25 februari 1862, sida 1

ruktan eller sjelfförebråelse kunna efterträda len. Han stillade den stackars patientens. pjälsångest med samma kärleksfulla tålamod som om han ej sjelf lidit något. Han sökte ngifva honom alla de tankar, som kunna räcka botfärdighet och sann tro samt drifva en menniska att i denna yttersta nöd söka tillflykt och ro i den eviga förbarmarens famn. Han såg honom lugnas och småningom sjunka i ett slags sömn, och han qvarstannade vid hans sida, försänkt i brinnande bön. Huru besynnerligt det är, huru otroligt det stundom synes, att det finnes menskliga varelser, som aldrig bedja, som ej ve(a hvad det är att uppsända dessa rop omj kraft, om ledning, om räddning — som ur: andras hjertan utströmma med en sådan häflighet och eld, att de aldrig begagna något i vapen, som verkar med sådan kraft både i denna verlden och bortom densamma! — hyilka lika de basuner, som kullslogo Jerickos murar, med sin svaga kraft kunna nedbryta hvarje hinder och förlama hvarje fiendes arm. Han förstod, han såg nu djupet af den aferund hon närmat sig till; men han hade något att hålla sig vid — det fanns ett stöd han kunde omfatta, och som ännu aldrig svigtat under den tyngsta börda hvaraf det anlitats. Stark i Honom som är mägtig till att frälsa, voro nu alla hans farhågor för henne — henne, för hvilken han en gång hoppats att få vara en vägvisare och en hjelp. Hon, i hvars bjerta han först hade väckt lifskänslan af en dittills slumrande tro; hon, som han älskar och bedit för så länge, så oaflåtligt — skulle hon blifva öfvergifven åt en dof förtviflan, ett lif utan mål och ett hjerta utan hopp? Han bad: att det ej måtte blifva så. Han var villig: att för egen del mottaga hvarje pröfning, ! I