Aftonbladet – 24 februari 1862, sida 2

oändliga nåd och barmhertighet stå på Han: I högra sida: Lofvad vare Gud att vi möttes ! Båda voro stumma, båda voro öfverväl digade. Deras händer möttes i tystnad och de skildes. En annan hade stått nära dem och hört hvarje ord af deras samtal. Det är lätt för dem att vara undergifna, sade Maurice för sig sjelf då han kastade sig fram och tillbaka på sitt trånga läger denna natt; ?men för mig, för mig, som står emellan dem och lyckan, är det en för svår uppgift — ett för bittert öde. Godt, det kan väl taga slut endera dagen — milt if kan blifva kort nog.? Plågan i hans hufvud och hjerta öfvergat honom sällan nu; men det är underbart huru menniskor kunna lida och ändå lefva. Han träffade Adrien dagen derpå, och de talade vänligt med hvarandra. Båda kufvade de känslor, som skulle hafva drifvit dem att vända sig bort från hvarandra; ty Maurice kunde ej med lugn se på den man, som Gertrud icke blott hade älskat, utan ännu alltjemnt älskade; ej heller Adrien på den, som svikit hans förtroende och lockat henne till ett syndigt och olyckligt giftermål: Det hade varit en handling af hjeltemodig ädelhet å hans sida att afhålla sig från att för Gertrud uttrycka sin förtrytelse öfver hennes mans uppförande, och det vänliga, ehuru allvarsamma. sätt, hvarpå han tilltalade-honom, var en af de största segrar han nåsOnsin vunnit öfver sig sjelf. Vid den timma, då emigranterna församlades på däek, sade Maurice till Gertrud: Du bord: ej stanna i den qvafva hytten, Lady Bird. Det är en vacker afton; tror ag Sjön. är alldeles lugn; vi hafva ej många flera qvällar qvar, innan vi komma ill Newyork. Gå och hemta litet frisk luft. Vill du komma med? frågade hon skyggt.