Aftonbladet – 24 februari 1862, sida 2

mindre fruktade det ondas första annalkan de. Hon Hade blott ett bekymmer, blott en tanke, ett mål — och hon visste hvad det var. Det var intet sjelfbedrägeri hos henne; hon hängaf sig utan motstånd åt det farliga inflytandet af känslor, som tycktes henne alltför mäktiga att kunna motstås, som kommo henne att träna efter hans närhet, som en skyddsvakt från den långa bittra ångest hon uthärdat och ryste för att åter nödgas utstå. De sutto tillsammans på samma ställe, der de först hade råkats, en lugn och ljuflig af ton, som efterträdt en stormig dag; vinden hade hittills hela tiden varit särdeles ogynnsam, men nu hade den plötsligt vändt sig och tycktes vilja understödja menniskans underbara tjenare, ångan, och framdrifva skeppet öfver oceanen med en snabbbet, som återförde glädjen till många trötta och utmattade resandes hjertan. Glada röster hade denna dag sagt: Nu äro vi snart framme; blott några få dagar till, och vi äro vid slutet-af denna långa, tröttsamma resa.s — Slutet på denna resa! hade Gertrud sagt för sig sjelf och detta budskap ljöd i hennes öron som dödsdomens afkunnande för den förvunna brottslingen. De hade suttit tillsammans en lång stund; himlen var klar och strålande af sina tusentals stjernor och månan sträckte sin skimrande jusväg öfver vågorna, som sakta häfde sig eh sjönko efter den föregående stormen, ilt de sakta snyftningarne af ett barn, hvars vå iftighet har lagt sig. De hade talat om iii framkomst, hon hade frågat, om hon skulle 3 Merse honom, när han återvände från glo, Dien som han skulle besöka. (Forts, följer.)