Aftonbladet – 24 februari 1862, sida 2

och tro; ingen tidslängd, tillbragt under be. ständiga framsteg i helgelse och fällkom. ning, som här på jorden kunna betrygga er menniska för frestelsen eller göra henne otillgänglig för ögonblickliga ingifvelser till det onda. . Adrien var i stor fara under dessa dagar, då allt tycktes förena sig emot honom. I fara för sjelfbedrägeri, i fara för att misstaga sig om orsaken till det djäpa deltagande, som skulle hafva gjort honom villig att offra sitt lif för hennes dygd öch sällhet — han eåg, han kände sitt mäktiga inflytande öfver henne; en lång, om ej beständig skiljsmässa förestod dem. Han fråk: tade att förlora tid — han återvände alltför ofta till hennes sida. Hvarje ögonblick, som blef öfrigt efter deandaktsoch kärleksverk, som han aldrig försummade, egnade han åt henne; men gjorde det väl honom mindre vältalig, att de ämnen han talade om voro sådana som uppväcka den djupaste rörelse och tända den mest lågande entusiasm hos hvar och en, som någonsin känt deras inflytande och förstått deras mål? Blef hans bleka ansigte mindre skönt i hennes ögon, derföre att det förvärfvat denna blekhetgenom långa vakor vid armodets och lidandets bädd? Kunde väl de välsignelser, hvilka dagligen och stundligen nedkallades öfver honom af de arma varelser som omgåfvo honom, komma henne att älska och beundra honom mindre än förr? De stodo vid brädden af en afgrund och visste det ej; kanske, medan han lånade renne sin hjelp att bana sig väg öfver klipvorna och uppstiga till dezxhöjder, ditihan ängtade att leda henng, förlorade han så småningom och omedvetet sitt eget fotfäste. Sanske förstod hon bättre de dolda farorna ör sitt eget hjerta — hon hade mera orsak tt misstro det — men kanhända hon också!