Aftonbladet – 22 februari 1862, sida 2

lek; våra hjertan må brista, men vi måste böja oss i undergifvenhet och tillbedjan.? ?Lär mig då undergifvenhet, lär mig att tillbedja; ni har varit engeln med det dragna svärdet på min stig; stick det i skidan, om ni kan, och visa mig vägen. En gång förut har ni utpekat den, då låg den jemn öch blomsterströdd, nu måste den blifva brant och törnbeväxt, men kanske ett ljus kan uppgå öfver den. Ni sträfvar så mycket ibland de stackars förkastade i denna verld och kan nu få ett svårare värf.? Adriens ögon upplystes af ett strålande uttryck af hopp och kärlek. Gertrud, jag har känt, ifrån första stunden jag fästade mina ögon på er... 0, var ej rä d att se tillbaka, dyraste, rys ej vid tanken på hvad som kunnat vara, men som nu aldrig kan blifva. Der i detta första möte, i vår kärlek, i vårt afsked med oro, men dock med hopp, i vår oäterkalleliga skilsmessa — ja, jag kan tala om den nu utan ätt stappla, ehuru Gud endast vet hvilken hård strid det varit att underkasta sig — i denna vår underbara återförening serjag, känner och välsignar jag Hans ledande hand. O, Gertrud, vi skola icke hafva råkats, vi skola icke hafva älskat, icke hafva lidit förgäfves, och ej förgäfves hafva gått igenom denna pröfvostund, om Han värdigas bruka mig som sitt verkty att hos er, i er starka vilja och lågande sjä återuppväcka den djupa entusiasmen af -en verklig kallelse — detta enda beslut, sem beösegrar hvarje jordisk lidelse öch trampar under sina fötter hvarje sorg, hvarje ängslan, hvarje modlöshet. Han hade en särskild afsigt med oss båda — jag vet; jag känner det. Låt oss aldrig säga, älven när lidandet kännes som bittrast: Gud gifve att vi aldrig sett varandra?. Jag har aldrig gjort det, Gerrud.? Bj heller jag?, mumlade hon med svag röst. (Forts. följer.)