Aftonbladet – 22 februari 1862, sida 2

Gertud, det kan ej finnas någon frid i — tHvem talar om frid? Sade jag icke stillhet? Tror ni, jag någonsin drömmer om frid? 4O, min Gud!4 utropade Adrien, ien ton af den djupaste själssakning. Detta är värre än jag fruktade. Gertrud, nu måste vi säga hvarandra hela sanningen; jag måste veta, huru ni kom att gifta er, som ni gjorde.? Med låg men fast röst svarade hon: SMisströstande om att någonsinfå se er mer, troende att ni öfvergifvit mig, halft vansinnig af fruktan för ett giftermål, som jag atskydde, tacksam för en kärlek, som just på denna dag uppenbarades för mig — när jag nästan var från mina sinnen — blef jag lockad — öfvertalad —4. Adrien bleknade och sammanknöt krampaktigt sin hand, i det han uttalade ett ord, som ej nådde hennes öra, och hon fortfor: Jag har lidit, kanske icke mer, än jag förtjenat, men mer än ni kan fatta. Jag skulle ej hafva vågat säga sanningen; jag skulle ej halva visat er det verkliga tillståndet i min själ och mitt hjerta, om jag ej hade känt, att hos både er och mig — i vår förflutna histöriv — i vårt närvarande sällsamma möte det fanns något, som förbjuder oss att i detta korta samtal söka annat än den trösten att veta, det vi ej med vett och vilja varit trolösa mot hvarandra. Att jag harvarit trolös mot mig sjelf, orättvis emot er, hvars stora synd det varit att älska mig för mycket, det vet Gud att jag erkänner; men er har jag ej gjort någon skada. O nej! För hvarje ny dag jag lefver, känner jag måhända djupare att Han, som ni tillhör och den ni tjenar — ja, jag hörde er sjelf säga dessa ord för ej länge sedan — Han har handlat nådefullt med er och för er skull sönderbrutit och förkrossat det ovärdiga föremålet för r missriktade kärlek.? Gertrud, ni får ej säga, ni får ej känna på detta sätt. Med oss båda har Han handat med en faders stränga och allvarliga kär