Aftonbladet – 22 februari 1862, sida 2

dandet af kroppsliga plågor; han vågade e tilltro sig att tala om själens pröfningar Han berättade dem historien om första upp täckten af Amerika, det land dit de ärnade Ng. Somliga kunde hafva tyckt att toner i hans tal var glädtigare än dagen förut. Mycket af hvad han sade, hade en nästar munter anstrykning, och det var mera skrat ibland hans åhörare än vanligt. Han lyc kades undvika alla sådana ämnen, som rörg menniskan djupare. Sedan församlingen upplöst sig, stod har ett ögonblick obeslutsam. Den ena efte den andra försvann, och han lemnades allena eller i det närmaste så. Men han kände att hån måste tala till henne; han hade hastig rest sig från sin vanliga plats och gick bort åt andra sidan. Han upphann henne och sade med låg röst: Vill ni ej skaka händ med mig?4 Hon stannade; det ögonblick hon så mycket efterlängtat och så mycket fruktat var nu inne, och hon var tvungen att möta det så godt hon någonsin kunde. Med bortvända ögon lade hon sin darrande hand i hans och stod sedan stilla, såsom ur stånd att röra sig eller tala. Vill ni ej sitta ned ett ögonblickX, sade han, 4ochberätta mig något om er sjelf och om Maurice? Tro mig, er lycka ligger mig lika mycket om hjertat som någonsin. Jag har bedit för den hvarje dag i mitt lif.4 Då har ni bedit förgäfvest, utbrast hon lidelsefullt. SUpphör att trötta himlen med sådana böner; de äro ett gäckeril Han teg bestört. Detta svar sände eniskyla öfver hans hjerta, och ett moln for förbi hans ögon. Det hade varit bättre om vi aldrig träffats meraX4, fortfor hon med låg röst, såsorh om hon talat mera för sig sjelf än till honom; bättre för er åtminstone om ni verkligen kunnat tro det jag var lycklig; ty jag tror att ni önekar jag skall vara det, och jag kan ej bedraga er. Jag vet att det skulle varit rätt att helt vänligt skaka hand med er, och sedan tala om våra ömsesidiga