Aftonbladet – 22 februari 1862, sida 1

deltaga i, var danandet af en marinminister. Denna portfölj har blifv.t anförtrodd åt grefve Wickenburg, som redan förut stod i spetsen för handelsflottans angelägenheter. I denna minister kommer att finnas endast en sektion i tre divisioner: en militärisk, en administrativ ochen teknisk. Öfverste Breisach har blifvit utnämnd till sektionschef och erkehertig Ferdinand Maximilian till befälhafvare för flottan. Bildandet af denna nya ministör har vunnit temligen mycket bifall hos allmänheten. Erkehertig Ferdinand Maximilians namn har ofta, på den sednare tiden blifvit nämndt, ehuru dock visserligen mindre i Wien än i Europas öfriga hutvudstäder, i anledning af hans ifrågakomna utnämnande till en mycket högre plats än marinminister, jag menar hans kandidatur till Mexikos tron, på hvilken de officiösa franska tidningarna envisas att vilja uppsätta kejsarens äldste bror. Här förnekade man i början ett dylikt förslags tillvaro. Men de devouerade parisertidningarnas försäkringar härom och ett bref från Vera Crur till franska Monitören, hvariherättas om ett i Mexiko bildadt förment rojalistiskt parti, ha nödgat några af våra tidningar, som mer eller mindre erkändt ha regeringens förtroende, att krypa fram tr sin alltför negativa förbehållsamhet. Desså tidningar erkänna, att frågan om denna kandidatur blifvit afhandlad i förtroliga diplomatiska samtal; men Österrike skall ha beslutit intaga en passiv ställning i afseende härå. De af våra tidningar, som äro relativt oberoende; klandra temligen skarpt denna wienerkabinettets så till. sägandes afvaktande politik, De anmärka, att detta förslag endast skall tjena till all kompromettera Österrike, genom att låta en af dess erkehertigar spela en föga allvarsam roll i. en manöver af den franska. diplomatien, som mycket liknar en intrig. Inom oppositionens leder drifver man säck med anbudet af en aflägsen besittning, som är svår att eröfra och ännu svårare att bibehålla, åt österrigiska: Kronan, hvilken har mycken möda att bibehålla sig inom sina nävårande gränser. Enligt trovärdiga uppgifter, skall kejsar Napoleon verkligen i förtroende erbjudit kejsaren af-Österrike och erkehertig Maximilian kandidaturen till. Mexikos blifvande iron: Österrike tvekade i början, emedan det trodde, att man skulle sätta detta anbud i samband med Venetiens afträdande. Man har lugnat det härutinnan, och det är säkert att Österrike derefter ingalunda af visat det franska förslaget. England visade sig till en början föga hugadt för en diplomatisk plan, som kunde ha (till följd att tillförsäKra Frankrike öfverväldet i de garola spanska kolonierna. Men efter Trenteffären har England förändrat åsigt, hvilket på allvar ger erkehertig. Maximilians mexikanska kandidatur utsigt till framgång. Spanien satte sig med all kraft emot denna id; det hoppades kunna för egen del draga vinst af de tre makternas gemensamma expedition; men, såsom man vet, har dess brådska att först anlända till Mexiko endast haft till följd, satt kejsar Napoleon fördubblat den franska armåkärens styrka. Inom den diplomatiska verlden söker man naturligtvis utfundera kejsar Napoleons hemliga tanke och orsaken till att han erbjuder en tron åt en makt, med hvilken han i sinom tid skulle kunna ånyo komma att befinna sig i in Man är öfvertygad om, att i-botten på alit detta ligger åtminstone i hemlighet möjligheten at Venetiens afträdande. . Man förnekar detta nu, för att öfvertala Österrike, i hopp om attiett mera gynsamt ögonblick kon tvinga det. Emellortid år man antaga såsom otvifvelaktigt, att denna affär, ehuru den ännu icke diskuterats officielt, likväl icke får hehandlas alltför lättsinnigt, samt att vi snart skola få se den allmänna rösträtten i Mexiko sättas i rörelse angående erkehertig Maximilians kandidatur. Finanskomiten fortfar att diskutera budgeten och att. bråka sin hjerna med att uttänka utvägar att minska krigsbudgeten. Man tyckes. vilja genomdrifva ett stadgande, att officerarne i vår armå skola vara antinen österrikare eller naturaliserade. Af de 6.000 officerarne i den österrikiska armen utgöres nemligen tiondedelen af icke naturaliserade utländningar. Så t. ex. finns det 400 hannoverska officerare. Det ifrågavarande stadgandet skulle, om det erhölle retroaktiv kraft, ha till följd, att ett temligen stort antal öfvertaliga officerare nödgades afgå ur tjensten, hvarigenom budgeten skulle nedsättas och de inhemska officerarnes löner kunna förbättras. De utländska tidningarna beskylla våra militära och aristokratiska kretsar för krigslystnad mot Italien. Man kan icke förneka att en sådan lystnad verkligen finnes; dem återspeglas i en synnerligen utmanande artikel i den af regeringen understödda tidningen Veronas gazett, hvilken artikel väckt mycket uppseende. Men får dock icke öfverdrifva vidden af denna krigiska stämning. Den feodala och militära centern harmas öfver Österrikes underlägsenhet efter Villafrancafreden och hvad man i dessa regioner kallar Italiens utmaningar. Men derifrån till ett upprepande af 1859 års oklokhet är ett långt steg. Derom är för ögonblicket icke fråga. Om Preussen ville garantera Österrike dess besittningar utom Tyskland, då skulle visserligen verldens fred kunna bli störd; men derpå tänker man nu mindre än någonsin i Berlin, sedan Österrike bildat en ny koalition mot Preussen i anledning af refve Bernstorffs not rörande den tyska reormen. Förhållandet mellan Österrike och hofvet i Berlin är för närvarande ytterst spändt. Hvarom strider man i Nord-Amerika? Tu. RV TIER ES PS Sa p PARA pet a ot FO PN