Aftonbladet – 21 februari 1862, sida 2

gerska, som var något trött, uppsteg för att gå, följde hon henne, och fann Maurice, väntande på henne i deras hytt. Han satt vid det lilla bordet vid väggen, med hufvudet stödt mot händerna. Hon lade sin hand på hans axel och frågade om han sof. Hvar har du varit?4 frågade han, utan att vända sig om. ?På däck, svarade hon, i det en plötslig rodnad höljde hennes kind. Han såg på henne uppmärksamt, såsom för att granska uttrycket i hennes ansigte. Hon vände sig bort och han mumlade: Godt, allting måste komma till ett slut en gång, hoppas jag. Är du redan trött på resan?4 frågade hon. — Jag är trött på mitt lif. Han gick och kom åter tillbaka. Han gick otåligt omkring i den lilla, trånga kammaren, stannade derpå framför henne och sade bittert: Det är skada att vi icke äro fördäckspossagcrare. Det skulle visst gjort dig lyckigare. , Färgen vek från hennes kind och hon bet sig i läppen, så att den blödde. Det är ej min mening-att vara hård emot dig, Gertrud; men du vet, o du måste veta, att en menniskas hjerta kan p.öfvas nästan mer än det kan uthärda. Ingendera nämnde Adriens namn, och de närmaste få dagarne förflöto som de förra. Mr dArberg lemnade aldrig den debaf fartyget, der han valt sin plats; men hytt äger talade ofta om honom. Somiga trodde att han måste varalitetrubbad; några beundrade hans uppförande och förvånade sig öfver hans sjelfappoffring ; många gingo en eller annan afton för att höra på rär han läste eller samtalade med sitt folk. Gertrud uppsökte alltid samma plats, der hon hade sutit första qvällen: Dersatt hon i hvad väder som helst, med ansigtet doldt i sin täta slöja. Hennes lilla väninna leds