Aftonbladet – 21 februari 1862, sida 2

väl — alla nitiska i silt arbete och förstånliga i sinå sysslor — säkra om god lön till slut och en högplats någonstädes; de ville ej göra någonting tll hälften. När de tjenade Gud Allsmäktig, var det med hela de:as hjerta; när de egnade sig åt djefvulens jenst voro de ekarpsinniga i hans ärenden ch mycket lika honom i hans väsende, ty le upphörde aldrig att tro, medan de hälade, och darra allt under det de förbannade. En gång under loppet af sitt tal pekade han uppåt himlen på en klar stjerna, som strålade midt; ibland molnen, och frågade dem hvad den liknade, och enhälligt uppstämdes af hela skaran tAve Maris Stella, denna hymn, som lifvat och nppmuntrat så mången vägfarande, såväl genom lifvets svall ogh bränningar som på hafvets böljor. — När sången bortdog, berättade han dem hi storier från andra tider eller beskrifningar på det land de reste till, eller uppställde för dem något ädelt exempel af tåligt lidande eller bjeltemodig handling. Innan de skildes, knäföllo de alla och läste aftonbönerna, såsom de flesta af dem hade varit vana att göra. Midt i dem är en kort och gripande Rens egnad åt enskild samvetspröfning. När många deltaga deri, ligger det något högtidligt och rörande i det plötsliga upphörandet af alla dessa röster — den djupa tystnaden under dessa få minu ter, då hvarje hjerta ransakar sig sjelf och framlägger inför Gud sin särskilda och vidt olikartade börda af skuld och frestelse. Den var så ren, och djupt i sitt hjertas innersta kände sig Gertrud gripen deraf. Det förekom henne som om Adrien der måste lära den synd, hon hade upphört att strida emot; kanske kände hon då också, att vi äro säkra om Guds förbarmande, men aldrig om en menniskas; ty hon ryste vid tanken på, att Adrien skulle få veta huru hon, en annans maka, gaf vika för en brottslig, om också hemlig böjelse, äfven om han sjelf rore dess föremål. När bönen var slut och hennes följesla