Aftonbladet – 21 februari 1862, sida 2

leder till frid för det första och fröjd till sistone. Jag vetX, fortfor han, att några afeder hafva sorgliga tankar att strida emot; jag känner några af edra smärtor, jag känner några af edra farhågor. Gud gifve att jag kunde beskrifva för eder, huru för blott ett år sedan jag tyckte att mitt kors var tyngre än jag kunde bära; huru de käraste för: hoppningar mitt hjerta hyste plötsligt förhärjades. — Han tystnade tvärt och blef blek som ett lik. Hvad hade han sett just då? Detta ansigte — dessa ögon med deras djupa, skuggiga, bjertslitande uttryck! Dessa ögon,som hade mött hans och inkastati djuet af hans själ icke minnet utan den omisskänliga lefvande närheten af en aldrig förgäten verklighet! O, vore det en synvilla — ett ögonblicks svindel? Återigen denna orörliga gestalt, detta nedböjda hufvud, detta beskuggade ansigte, undangömdt såsom han hittills sett det, dag från dag. Var det en dröm, som gäckat honom för ett ögonblick — en fantom, som plötsligt uppstigit ur det förflutnas skuggor och sett på honom med de ögon som han beständigt kämpade för att glömma? Han talade åter om frid, men nu med mera sväfvande röst. Hans egen hade en säker grundval, men dess yta hade blifvit rubbad. Klippan stod fast, men vågorna hade slagit öfver den. Och hon som lyssnat och som blickat upp på honom denna atton — hvilken sällsam impuls hade väl kommit henne att upplyfta sin slöja i detta ögonblick. Hvilken frukjan hade väl kommit henne att betäcka sitt nsigte med sina händer, när hans ögon hade nött hennes? Länge efter sedan han slutat utt tala, satt hon ger på samma ställe. Hon ade ej rört sig eller sett sig omkring. En sång hade en tung suck helt nära bakom renne nått hennes öra. Men hennes själ var 1teslutande upptagen på annat håll, och hon änkte 9 mer derpå.: Adriens. ord hade nått nånget hjerta denna afton, men hade sjunkit I upare i ett än i alla de andra, (Forts.