Aftonbladet – 21 februari 1862, sida 2

nästan allt, och gifvit till de fattiga sam följde nu sin mästares fotspår, ehuru met ett törne i sitt hjerta, som var skarpare är alla mödor, försakelser eller kroppsliga plå. or. g Denna dag kände han att det var svår att möta den vanliga ansträngning denns timma fordrade. Han var orolig för ett stackars barn dernere, som insjuknat i feber. Han var ej nöjd med den vård som skeppsläkaren egnade det — han hade sett mo: drens ångestfullt bedjande ansigte, och det förföljde honom. Men han Tyckte upp sig och trängde kanske mer än någonsin til sina åhörares hjertan, när han, efter att hafva läst en stund, började tala till dem ur sitt eget hjertas djup. Han jemförde den resa de nu gjorde med lifvets långa resa, och liknelsen grep deras sinnen med förunderlig makt. Han talade om sorg, om pröfningar, om dem hvilka Gud sänder oss liksom di rekte från honom, och om dem vid hvilka menniskan och deras missgerningar äro verktygen, om de lidanden som ligga tydliga för allas blickar och om de tysta, namnlösa qvalen, om missräkning och hopplöshet, om synd och ånger, fall och upprättelse, om tron och dess seger, om ljus i mörkret och höpp der intet hopp synes. En gång syflade han på sig sjelf; han sade att det ej var en blott lära för honom, denna känsla af lidandets värde och välsignelse som han så gerna ville meddela dem. Nej, de som aldrig sjelfva genomgått en svår hemsökelse, de kunde icke veta allt hvad den var för själen, de kunde ej känna dess förädlande makt förrän de sjelfva hade blifvit förtroliga dermed, och emottagit det som en engel, sänd från deras Gud. När hvarje jordiskt hopp om sällhet är ute, när en menniska står ensam med Gud och sitt lidande — då kunde han säga dem (och här darrade hans röst) huru denne Gud uppenba-: rar sig sjelf, huru denna smärta, likt. den glödande bädd, på hvilken martyrer kunnat le, blitver dyrbar och helig för själen och!