Aftonbladet – 21 februari 1862, sida 2

nade på att sitta med henne. Det roade henne bra nog i början; men hon blef trött af Gertruds tankspriddhet, som vär alltför försjunken i uppträdet för att prata med henne. Hon tycktes ej höra när den andra tillhviskade henne sina anmärkningar öfver de karakteristiska ansigten, som funnos bland åhörarne. Mrs Darton — så var hennes namn — kom till den slutsatsen, att mrs Redmond, när allt kom omkring, ändå var mycket enfaldig ; hon upphörde att gå till samma säte, och ingen annan fann vägen dit. Denna ensliga, svartklädda gestalt var alltid der. Adriens öga hvil tundom på henne. Det var något i dess hing, som föreföll honom välbekant, ehuru han ej kunde reda för sig hvad det var den återkallade i hans minne. En afton, när han som vanligt kom på sin post, såg han trött och utmattad ut. Sjukdom började sprida sig på mellandäcket. Sofrummen voro ohyggligt qvafva — födan var dålig — vädret hade varit grått och obehagligt under de sista dagarne — vinden emot. Resan lofvade att blifva lång och svår; knot och klagomål hade varit högljudda i salongen denna dag. Maurice hade ej sagt något, men hans fjerta sjönk inom honom, då han hörde dessa förutsägelser. Han betraktade detta skepp med en obeskriflig afsky. Han såg stundom på vågorna med ett uttryck, som skulle hafva oenomborrat Marys hjerta, om hon sett det. Men huru var Gertrud till mods? Hon kände sig som en brottsling, som fått anstånd; som en-sjukling, hvars dödsstund innu på grafvens brädd upps-jutes. På den afton, om hvilken vi tala, hade Adrien sett myckenssorg och elände ibland utvandrarne, särdeles: bland dem, som ej voro hans eget olk, För dem hade han före afresan -lycsats bereda en viss grad af beqvämlighet. Men han var icke längre den.rika man .han örr varit. Han hade för någon tid sedan öljt evangelii förmaning, Herrans bud till len rike ynglingen, och hade sålt allt eller