Aftonbladet – 21 februari 1862, sida 1

-tryckeriet, Stora Nygatan N:o 21.1 STOCEHOLM des 21 Febr. Hvarom strider man i Nordamerika ? Redan har verlden under månader med förundran betraktat det skådespel af van makt, som de nordamerikanska unionsstaternas ofantliga armå erbjuder. Med oerhörda kostnader har unionsregeringen bragt på benen en härmassa, som är bland de största verldshistorien vet att omt:la. För dess utrustning, för dess koncentrerande disponerar den mekaniska hjelpmedel, om hvilka man i förflutna tiders krig icke haft någon aning, och likväl har den allthitintills visat sig ytterligt oförmögen att verkställa det, som man af densamma väntat: undertryceKandet af resningen i slafstaterna. Först för några få dagar sedan erfor man att de unionella stridskrafterna vunnit någon framgån.s i Kentucky, men denna strid synes ha på det hela varit af jemförelsevis ringa betydenhet. Man har, till förklarande af denna unionsarmens vanmakt, hänvisat till flerfal: diga orsaker, men de allraflesta, om ej alla, äro af den beskaffenhet, att samma omständighet måste antagas förete sig på sydstar ternas sida-och der verka i lika hög grad förlamande, medan deremot nordstaterna ha genom sin obehindrade tillförsel och genom sina i så många afseenden. större resurser ega en obestridlig öfverlägsenhet, som man väl skulle tro borde lemna öfvertaget på deras sida. Hvad kan, under sådana omständigheter. den verkliga orsaken vara till nordstaternas vanmakt? Det skulle vara förmätet att tilltro sig kunna i detta afseende angifva den oomtvisteligen rätta pkemefnon or grp men vid ett uppmärksamt aktgifvande på de amerikanska förhållandena kan man icke. undgå att -komma fill -den slutsats; att detär en omständighet; som, om den icke ensamt är tillräcklig att förklara allt, likväl synes vara en högst väsendtligen medverkande orsak till. det fenomen som man bevittnar i-Amerika. ; Denna: omständighet är: frånvaron, på nordstaternas sida, af-en id att strida för: Här i Europa var man allmänt benägen att anse den 1 Amerika uppflammande striden. för en kamp mellan friheten och slafveriet. , Sannt är också, att slaffrågan var en: medverkande orsak, och utan tvifvel den vigtigåste orsaken till krigets utbrott.Möjligt är också att detta krig icke blir utan inflytande på slafverieis framtid. Men fullkomligt säkert är, att unionsstaternas kolossala här alldeles icke omedelbart strider för slafverietsafskaffande; att unionens stalsmän alldeles icke gjort slafemancipationen till sin lösen Och sin uppgift. Man strider, heter det, för unionens återupprättande, och man undviker till och med så vidt som möjligt; att vidröra den ömtåliga slaffrågan. Ja, det har gått så långt, att i sjelfva senaten i Washington riktas de skarpaste förebråelser. mot talare, som drista ens nämna slafveriet, ett ämne som man bör undvika att beröra, säges det, för att ej i denna nödens tid väcka inbördes split och strider. En sådan uppfattning af och ett sådant sätt att behandla den id, som kunde och borde vara nordstaternas lösen, gör det lätt att fatta, det ingen verklig hänförelse kan lifva unionens kämpar, och den låter till och med befara, att både bland de styrande och bland de stridande på nordstaternas sida många finnas, som frukta rent af att alltför stora framgångar skulle blottställa denna slafinstitution, som synes vara dem fullkomligt lika kär, som den är för dem, hvilka i sydstaternas armå formligen gripit till vapen för densamma. Skall icke ett sådant förhållande alstra vanmakt? Vi tro för vår del, att svårligen något kan för en krigförande makt vara så förlamande som ovisshet och inbördes tvister om hvad som bör utgöra krigets ändamål. Att förhållandet verkligen är sådant som vi entydt, visar sig bäst af debatterna i kongressen i Washington. Vi skola anföra, såsom prof, ett par yttranden i senaten. De säga.mera till upplysning om den inre ställningen i Amerika än många och långa afhandlingar. Vi nämna i förbigående, att debatten angår utvisandet från senaten af en medlem, senatorn för Indiana, Bright, som: beskylles för förräderi. Den talare, hvars . yttrande vi först anföra, senatorn Davis från Kentucky, börjar med att förklara sig anse Bright verkligen vara förrädare och böra utvisas ur senaten. Derefter kommer den del af yttrandet, som vi anse synnerligen betecknande i ofvan antydda bänscendo: Han fullföljer nemligen sålunda: Gentlemannen från Massachusetts (hr Sumner) fann för godt att indraga slaffrågan bland sina argumenter. Jag beklagar, att han ansåg nödigt att göra det, men i det afseendet bär han hela skulden och icke jag. Under denna stora nöds tid för vårt land, då det behöfver och for: drar, att hvarje uppriktig anhängare af unionen, hvar och en af dess trogna söner och döttrar skola förena hela sin energi, hela sin kraft för att rädda det från upplösning, hade jag hoppats, att i Förenta staternas kongress åtminstone i detta fruktansvärda ögonblick. abohtionistpartiet eller fraktionen skulle ha blifvit nedtystadt, samt att det enda ämne, som är egnadt att åstadkomma söndring bland landets sanna patrioter, icke skulle eg å bane i någotdera huset, om det möjligen kunde undvikas. Jag hade för alla händelser hoppats att korpskränet Slatveri icke skulle bli hördt i någotdera huset under detta uppror, och detsmärtade mig ofantligt; att det herrskande partiet i landet och i de båda kongresshusen icke, då man här är samlad, öppet och ärligt inför himmel och jord till medverkan inbjudit alla unionens män, som voro beredvilliga att qväfva detta uppror, och sagt till dem: tom nu, i vår regerings och vårt lands största nöd, alla frågor, som söndra oss, skjutas å sido. Låtom oss utcsluta dem ur vår diskussion. Låtom oss förena oss på den enda höga och gublima fotställningen: oftrgänglig hängifvenhet för unionen och landet. På denna kunna vi alla mötas, och låtom oss på denna rådpläga och handla och egna hela vår energi åt vårt land.