Aftonbladet – 20 februari 1862, sida 1

trånga bädd och lyssnar med tillslutna ögon på sitt hjertas vilda slag; han är henne nära — han som hon älskat, så som få qvinnor förstå att älska; han är nära henne här, der för en tid ingenting kan åtskilja dem. De må undvika hvarandra, men långt ifrån hvarandra kunna de ej komma. Samma farkost innesluter dem — samma vågor bära dem — samma vindar föra dem framåt och de inandas samma luft. Hon öppnade det lilla fönstret i sin hytt och båten tade vattnet, som Var så nära hennes hufvud. Det ingaf henne en svindlande, obestämd känsla aft på en gång tillit och fruktan. Hon fördes oemotståndligt bort, hon visste icke hvart. Hon var säker och likväl mycket nära förderfvet. Det var blott Jen planka emellan henne och det bottenlösa hafvet. Hvad var det som stod emellan henne och synden? 1 denna stund ieke ens en god föresats. Hon var mycket trött å att lida — det var allt hvad hon visste. O huru ifrigt frestaren i den stunden sysslade omkring denna trötta själ, huru han hviskade i detta lyssnande öra, huru envist han hängde öfver denna stumma, orörliga gestalt. Ingen tanke på skuld och brott sände han att förqväfva dessa slutna ögon. Han sade blott: ?Hvila dig litet, kämpa icke så Gupphepe emot det, som ändå ingen menniska kan besegra — makten af en kärlek som utgör en del af dig sjelf; betrakta ännu en gång detta anlete, som du trott dig aldrig mer få skåda; det skall lugna, icke oroa dig — det skall stärka, icke försvaga dig. Var det ej af honom du fordom lärde hvad du sedan har förgätit. Gå och lär åter af honom att vara god, att vara stark. Så talade frestaren, och hon lyssnade: men han utsådde ännu blott sin säd; hon upptog och betraktade ej dessa tankar — ej ett enda steg ville hon taga för att på ynda det ögonblick varp hela henne: ör väntag yar riktad; men vid hvgrs onnal