Aftonbladet – 20 februari 1862, sida 1

ligheter var föga sörjdt; barndomen och ålderdomen hade mycket att utstå, och till och med de, som varit vana vid den ytterliga bristen i deras irländska hem, eller de förpestade hålor de i London nödgats bebo, hade möda att hålla sig uppe under de mångfaldiga svirigheter de utstodo under denna resa, som för dem i dubbelt hänseende var en resa till nya verlden. De båda qvinnorna, som slumpen sammanfört denna dag, satte sig ned i en vrå af fördäcket, skyddade af rågra varubalar, med kapporna på och nedfällda flor. De kommo dit, den ena för att söka förströelse, den andra — hvad? O, hvad har du-kommit att göra här, Gertrud? Hvarföre skall du se på detta ansigte igen? Hvad rättighet har du att lyssna till denna röst, som genombäfvar ditt innersta hjerta? — Ja, göm dig väl undan hans åsyn; drag slöjan tätare omkring ditt hufvud. Vinden blåser omkring dig, men det är något som rasar vildare än stormen i ditt hjerta och ditt bufvud. Han talar och du börjar darra dervid. Är du säker att det är han? Se upp för ett enda ögonblick — der sitter han midt emot dig — icke synnerligen längt ifrån dig; han ser blek och mycket affallen ut, men ljuset i hans ögon är ej fördunkladt. Själen framstrålar ur dem, lika klart som någonsin, och det leende som upplyser detta ansigte har aldrig varit skönare än nu. Alla dessa uttrycksfulla ansigten äro vända mot honom; de trärgas omkring honom dessa hans fattiga utvandrare; de flesta af dem känna han personligen, och om de voro hans: barn, kunde hans sätt, när han talar till dem, ej vara mildare. Tänk om i detta ögonblick hans öga skulle fästas på dig, Gertrud, skulle det vara -mildt eller strängt? Du vet ej, men en sak känner du: engång, innan du lemnar detta skepp, måste du tala med honom, du måste Rn med dig minnet af ett vänligt ord från hans läppar. (Borts. följer.)