Aftonbladet – 20 februari 1862, sida 1

Mrs Redmond, leds ni icke alldeles ihjäl? sade till Gertrud en liten täck fru, bredvid hvilken hon suttit vid måltiderna och sord varit artig och vänlig emot henne under de sista tre dagarna. ; Nej, svarade denna hastigt. Det är ett af de lidanden jag upphört att känna af. Jag har aldrig tråkigt. Jag afundas dem, soni kunna hafva det, tillade on med låg röst: CNå, då måste ni vara en bra lycklig menniska. När jag är hemma och har fullt upp att sköta, då är det ingen nöd; men nu är jag för sjuk att kunna sy eller läsa, och min man tycker mest om att vara uppe på däck hela dagen, så att jag vet verklir gen ej hvad jag skall taga mig till. Om det ej är för blåsigt i qväll, skulle ni då hafva något emot att komma med mig och se på fördäcksfolket och höra på hva den der underlige herrn, som alltid: är med dem, läser och talar för dem? Någon sade mig att det var rätt eget. Det skulle jag gerna viljaX, svarade Gertrud med låg röst, om vi blott ej gå för nära intill dem. Ah, ni tycker ej om att komma ibland det der simpla folket; det gör ej jag heller; men vi behöfva icke gå ända inpå dem, förstås.4 ! Detta låg föga i Gertruds tanke. Skulle väl hon hafva dragit sig undan för den fat tigaste och grofvaste af dessa varelser, bland hvilka Adrien satt? — hvilka han egnade en så kärleksfull omsorg. Afundades hon ej barnet, som satt vid hans fötter — den faderoch moderlösa flickan, som berättade ihonom sin sorg och nöd — den stapplanda g.abben, som han hbjelpte uppföre den branta trappan och satte vid sin sida, då de alla sanwades omkring honom efter aftonmäåltider, för att under en stund förgäta de gemengamma vedermödorna af deras lott? Och de ringares lidanden under passagen i ett emigranHaryg voro långt större den tiden än nu. För lifvets vanligaste beqväm