Aftonbladet – 20 februari 1862, sida 1

kande, vid blotta tanken hvarpå, hon darrade som ett åsplöf. Maurice kom och satt hos, henne en gtund. Han trodde att hon sof. En klocka ringde och han väckte henne — såsom han trodde — och frågade henne om hon ville komma med till middagen; hon svarade nekande och bad honom gå utan henne. Hon kunde ej uthärda att de båda tillsammans skulle se Adrien för första gången. Hon kände att denu skulle mötas, och den timma han var borta tycktes henne vara en hel dag. När han kom tillbaka, såg hon på honom och drog en djup, hastig, suck, men det låg ingen sinnesrörelse eller olikhet i hans sätt. Hen började att tala. om obetydliga saker och beskref några af deras medpassagerare. Var det förställning, var det möjligt att han icke förstod allt hvad det skulle vara för henne alt återse Adrien igen? Hade han glömt brefvet, uppträdet den der aftonen? Det var omöjligt att han kunde hafva sett honom, annars måste han hafva varit skakad. Var alltsammans ett misstag eller en dröm? -— Var Adrien icke ombord? Den kalla, tryckande känsla, som vid denna tanke lade sig öfver hennes hjerta, kom henne nästan att tro det hon kännt sig lycklig under de sista timmarne. Emot aftonen fick hon en svår hufvudvärk och längtade att få inandas litet frisk luft. Hon gick upp JV däck och satt en stund, betraktande vågorna och molnen i solnedgången, eller granskande de personer, som gingo fram och åter förbi henne. Han fanns ej ibland dem. Hon började tro alt hon hade drömt det lady Clara någonsin sagt henne att han var ombord, Hon gick in uti stora salongen, han var ej heller der; hon blef nästan öfvertygad att hennes ögon, hennes inbillning, hennes sinnen hade bedragit henne. På detta sätt förflöt nästa dag och den derpå följande äfven, tills hon emot aftonen kom att höra två personer, som sutto helt päre benne, tala