Aftonbladet – 19 februari 1862, sida 3

Lady Clara hade en förlägen och orolig min. Hon slöt Gertrud till sitt hjerta och bemödade sig att ej utbrista i tårar. De satte sig ned bredvid hvarandra; den ena vågade knappast se på den andra; men Gertrud var utan jemförelse den lugnaste af de två och i stånd att beherrska sin förelse och tala med sin vanliga röst, medan lady Clara knappt kunde bibehålla sin fattning. e53å litet jag kunde hafva väntat mig att få återse er härX, sade hon med sväfvande röst. Jag vågar icke fråga er om allt; det jag så gerna ville veta: Hvilka äro edra planer — edra afsigter? Om det står så väl till för er, som jag af hela mitt hjerta önskar, så hoppas jag, dyraste Gertrud, attni endast lemnar England för en kort tid?X Jag lemnar det föralltid, och derföre bar jag önskat att få se er ännu en gång, för att tacka er för det vänliga deltagande ni alltid visat mig. (vet er far af detta? Har han tillåtit, att ni Det är ett svalg emellan 0ss,djupare än hafvet. Jag beklagar migej öfver honom. O nej! Det är bäst, att jag far långt bort ifrån honom — från .er. — från alla! Jag önskade resa. Det är min egen vilja, mitt eget verk. Men jag har bedt att rå se er; icke blott för att ännu en gång få betrakta ett ansigte, som jag fordom älskat. — Hon fästad2 ögonen stadigt på lady Clara, såg att hon bemödade sig att kiltva sin rörelse, och: fortfor på: samma ovaturligt lugna sätt — utan äfven derföre, alt jag måste bedja er göra för mig hvad ingen annan kän. Om jag ej reste borttör alltid kunde js Bern detta; mensomjag aldrig mer får återse mr dArberga Ett sällsamt utr 1 öfverför lädy Clarås an!ete, meniGertrud, säg det 6; utentortfor : Som