Aftonbladet – 19 februari 1862, sida 2

Han for ut till andet för att taga afsked af Mary och mrs Redmond. Ännu en gång satt han i den lilla trädgården under hagornsträdet och såg på de välbekanta förenål, bland hvilka hans barndom förflutit, och han samtalade mycket med Mary. Han anförtrodde henne historien om sin synd, sin sorg och sina samvetsqval. De vandrade tillsammans till bron öfver Leigh och sutto åter under de mörka alarnes skugga; de besökte de grafvar, der mrs Lifford och den zamle presten, som de älskat och vördat, hvilade, och kyrkan, der Maurice brukat spela orgel. Han tillbringade en timme hos mr Erving i Stonehouseleigh, och Mary väntade på bonom, knäböjande framför altaret, med ansigtet doldt i sina händer, och gick sedan med honom till stationen, De gingo app och ned några slag på platformen, och sedan kom trainen i sigte och de stannade. Och nu farväl, Mary! Jag kan aldrig glömma hvad du gjort och varit för mig i dag. Vägen må ännu vara lång och brant, men den förkrossande bördan är aflyttad. Hon kunde ej tala, men tryckte konvulsiviskt hans hand, och han böjde sig ned för att kyssa henne. Trainen var snart ur sigte. Hon stod qvar, der han lemnat henne, tills den försvann, och gick sedan hem. Hennes moder tyckte he.me vara mycket blek, men det låg en outsäglig känsla af frid och lof i hennes hjerta, en djup tacksamhet midt ; hennes sorg, som gaf hennes ansigte ett nästan förklaradt uttryck. : Maurice hade plockat en bukett af friska blommor i den lilla trädgården. När han kom hem till London, lade han dem i ett hörn af rummet utan satt säga något. Gertrud såg dem när hon kom in och börjadel ordna och sammanbinda dem. Allting i de-l ras rum var inpackadt, Det fanns ingen