Aftonbladet – 19 februari 1862, sida 2

sade: hon, Xför ajtKöösta i mitt nfinne det sista intrycket at and vi skola lemna. Huru hade hon icke längtat att få lemna det, tänkte hon för sig sjelf, då hon gick uppför .den :smala trappan CR på däck. Huru ofta hade hon icke som flicka för sig sjelf upprepat de verser, som börja med orden: Bort öfver djupblå hafvets gjada ban, och längtat att få fly bort, icke förattlefve i ro, utan för att komma midtilifvets strid och retelser. Det är så eget attlugnt och kallt genomgå tider och scener, hvilka fordom skulle ha förmått vårt ljerta att klappa och våra ögon att tindra-ar fröjd. Hon stod på däck och blickade mera nyfiket än sorgsetupp åt stranden, på skogen af master, på båtarne, som gingo fram och åter, på hopen af menskliga varelser på andra ändan af däcket och på de talrika passagerarne på akterdäcket. Maurice stod vid hennes sida och var förvånad och glad öfver att hon ej tycktes mera upprörd då stunden för afresan nalkades. -Han kände den djupt — långt djupare än hon i en bemärkelse; men nu tycktes han knappast bekymra sig om något mer än uttrycket . hennes ansigte. Å Hon sade med låg röst: Der ligger denna stora stad, som vi kanske aldrig skola återse, det land, som vi sannolikt lemna för ltid. Jag förmodar att för somliga -menviskor döden är mycket lik en sådan afresa som denna. Antingen de gå till botten eller anda i Amerika, kunde: ombytet knappast vara större. Ar du rädd för sjön Gertrud? Rädd? Ack nej! Jag är icke rädd för ågonting.4. Hon suckade. Det är bra alit?, återtog hon, svepande. schalgn omring sig. Ja jag vill gå på däck en stund,