Aftonbladet – 19 februari 1862, sida 2

ting annat att göra denna afton. Hon tycktes älska dessa blommor — hon betraktade länge hvar och en af dem särskilt och luktade på dem litet emellan, men hvarken hon eller Maurice tilltrodde sig att tala om det besök han hade gjort. Det var deras sista afton i England. William Dee kom upp till dem, och de bemödade sig alla att tala glädtigt och synas vara vid godt mod. Dagen derpå gingo de ombord. 2 ÅTTONDE KAPITLET. En af dessa ofantliga reservoirer för menskliga varelser, en af dessa flytande verldar, dessa tillfälliga hem, som bortföra så många tusenden från vårt gamla, nötta fädernesland — så ärevördigt genom sin ålder — vårt gamla England, hvilket vi alla älska med en kärlek, som många af oss, knappast kunna förstå, men som plötsligen springer fram och bevisar sin tillvaro när och der man minst skulle. vänta sig den, tvingande. en att utropa: England, mitt kära gamla England! ungefär i samma anda som den, hvilken kom Jacob II, när han från stranden såg sina franska allierade skingras af den britiska flottan, att oemotståndligt utropa: Ah, mina tappra engelsmän!4 — patriotens, icke politikerns utrop. En af dessa stora tillflyktsorter för de fattiga och husvilla — en af dessa hafvets karavaner, som bära så mycken ungdomskraft, så mycket lif och lust, hopp och mod — och så mycken sorg och elände bort från våra stränder till Nya verldens — låg för ankar vid Blackwall:. Den del af fartyget, som var upplåten åt försalongspassagerarne, nade så småningom fyllts af menniskor, som edan nästan tycktes vara flera än det