Aftonbladet – 18 februari 1862, sida 3

Timma efter timma förflöt, men han syntes ej till. Alla slags tankar af den mest stridiga natur runno henne i sinnet: en nervös oro, ett begär att få se honom återvände — kanske föga öfverensstämmande medhennes vanliga likgiltighet; och derpå for en obestämd tanke, att han kanske aldrig skulle återkomma, genom hennes hufvud. Den långa aftonen öfvergick till natt, och han kom ej, hon kunde ej gå (fill sängs eller tillsluta ögonen, utan satt qvar vid elden, skådande in i sig sjelf, så att säga, och grubblande öfver sina sällsamma känslor, Hon längtade att få höra hans steg i trappan, men det var mera derföre, att oron plågade henne, än derföre att hennes bjerta var mildare stämdt emot honom. Om han skulle öfvergifva henne helt och hållet, skulle det ej göra henne något, sade hon för sig sjelf; men dervid tänkte hon på huru ytterligt ensam hon stod i verlden, och på bans sorgsna, vältaliga ögon, och undrade om det skulle bedröfva henne att aldrig få se dem mer. Dagen inbröt och hennes modlösa oro till. tog. Framemot klockan nio kom William Dee dit, och när hon hörde att han önskade få tala vid henhe, erfor hon -en känsla a! vanmakt i sitt hjerta. SNågontimg har händt denna obestämda mening, som innefattar at många dunkla farhågor! Han meddelade henne med mera försigtighet, än som be höfdes, att Maurice hade blifvit arresterad: ty i samma ögonblick hön fick höra beskat fenheten at den händelse som hindrat ho nom att återvända, blef hon fullkomligt lugr och mycket kall. Han blef förtretad öfve hennes skenbara känslolöshet och yppade sina farhågor att Maurice råkat blifva in trasslad i svårigheter, ur hvilka han ej kund reda tg, men som han bar med yndergif