Aftonbladet – 18 februari 1862, sida 2

Förbittringens djupa glöd besegrad) detta ögonbliek den askgrå blekheten på Maurices kind, och han lemnade rummet utan ati säga ett ord. För andra gången i hennes lif föreföll det Gertrud som om den lysande byggnad af förtjenst, hvilken hon med så orubblig ståndaktighet arbetat på att uppresa, hade fallit till stoft. Ännu en gång hade den varit byggd på sanden, ehuru den sett fastare ut än den förra; men för denna nya förhärjande storm af våldsam sorg hade den dock ramlat. Hon kände sin själs innersta grundval rubbad genom detta uppträde med sin make. — Det tycktes henne att hon ej kunde förlåta honom nu eller återtaga det lif af verksam och outtröttlig undergifvenhet mot honom, om under det förflutna året uppehållit hennes mod. När Måurice återvände till sitt hem, hade ett mörkt uttryck af dyster sorgbundenhet lägrat sig på hans ansigte. Det låg något fridlöst och vildt i hans sätt oxh väsende. Han bad henne ej längre att promenera med sig eller gå i något sällekap. Han läste aldrig mera för henne och talade blott föga. Hon blef lemnad ensam i hela timmar; och nu var det bröstvärn, som hon kallat sjelfuppoffrande ståndaktighet, men som till en del bestod af stolthet och bitterhet, för svagt att längre återhålla den ström af bitter saknad, af okufvad passioh och lidelsefulla k-nslor, som öfversvämmade hennes själ, likt en förhärjande flod, som stigit öfver sina bräddar. on ;pphörde att förneka sig det olycksaliga öfverlemnandet åt sin gamla vana att drömma, och bannlyste ej längre Adriens bild från sina tankar. Den förföljde henne öfverallt. Till bikten vågade hon ej gå, ty hon ville ej afsäga sig denna straffbara