Aftonbladet – 17 februari 1862, sida 3

att han hade att göra med en rättskaffens man och en som kände: honom: (Adrien) tillräckligt; att vara viss om redligheten ef hans motiver för att önska en sådan hemlighetsfullhet. -Om Maurice hade vetat, att en föregående förbindelse egt rum mellan Gertrud och Adrien, skulle han efter all sannolikhet icke hafva undanhållit detta bref, äfven i en sådan stund; men han förmodade att det innehöll hans första bekännelse om tillgifvenhet, och ett giftermålsanbud, hvilket hans oroliga aningar tillhviskade honom kunde sätta hennes frid i fara, om-hon gifte sig med honom, eller kullkasta hela hans väntade lycka, om det föranledde henne att förändra sitt beslut. Hon. skulle-då vädja till hans ädelmod och intet alternativ: återstå för-honom, mer än det nästan outhärdliga qvalet att förlora henne. Att förhärda sitt samvete mot. pligtens röst; att öfyerrösta rättskänslan genom, skefva. och spetsfundiga argumenter; att söpa till sig: sjelf, att hvad detta-bref än innehöll, kom det för sent för henne; att det ej ens skulle vara rätt emot Adrien, som var okunnig. om de. oväntade omständigheter, under vilka det skulle : mottagas, och om-sdet törhållande, hvari hon: stod -till honom: sjelf; allt detta var ett ögonblicks verk. Dessa usla sofismer verkade som laudanum; som, intaget under en ursinnig värk, -döfvar, utan att-förtaga känslan aflidande; och det olycksaliga .brefvet stoppades i hans ficka och läg närmast hans hjerta under det han uttalade den högtidliga eden. Stor hade hans synd varit, men stort var också det straff som följde derpå, ty så lydde det bref han sett henne läsa och som hon nu lade i hans händer: Dyraste Gertrud! Vi skulle hafva återsett hvarandra — vi hade räknat derpå i denna stund af sorg och glädje, när vi för en liten tid skiljdes, med hopp och fust tillit till hvarandraivåra bjertan. Ni vct, eller ni vet måhända ej, tyvärr! att jag har fått afslag af er far.