Aftonbladet – 17 februari 1862, sida 3

orörlig, utom denna tysta darrning; det var likt naturens olycksbådande tystnad straxt före en storm — löfvens bäfvande susning straxt före åskslaget. Sedan kom förtviflans skri, det utbrott af smärta, som ingenting kunde tillbakahålla. Länge andertryckt, bröt det fram i denna stund; allt annat var förgätet för ögonblicket och med händerna tryckta mot tinningarne och floder af tårar, strömmande öfver hennes ansigte, mumlade hon Adriens namn och våndades högt i sin grufliga själsångest. Den eldnatur, som från hans italienska moder öfvergått i Maurices blod, satte hans själ i brand i detta ögonblick, och han störtade sig med ett språng emot henne med en vild häftighet; som skulle hafva skrämt hvarje annan än en ytterligt förkrossad qvinna. Det var ingenting för henne i den stunden, att han såg utsom om han kunnat mörda henne; men det var förskräckligt för honom att han kände det. Reaktionen var så stark, att han stapplade och skulle hafva fallit, om han ej fattat låset på dörren. Hon sg hans dödliga blekhet och hennes hjerta slog henne. Maurice, stackars Maurice!4: sade. hon och sträckte båda sina händer emot honom. Han hade satt sig ned och mumlade: Gif mig det. Nici Hon Iylde, lade det i hans hand och nu i sin tur följde hon honom med ögonen, tyst och sorgset, med något midt emellan medlidande och förebråelse, under det han läste detta bref, som så länge legat oläst och som, om dess innehåll i tid blifvit kändt, skulle hafva förändrat tre menniskors öde. Det hade varit inneslutet i ett till Maurice och kommit till honom sjelfva morgonen af hans bröllopsdag, just när han stod i begrepp alt vinna det mål han så hejdlöst eftersträfvat. Adrien hade helt enkelt bedt honom. söka ett tillfälle att gifva det åt Gertrud, antingen sjelf eller genom Mary, eller hvadsätt som helst, blott det. säkert omme i hennes händer. Han hade tillagt, att han kunde förlita sig på honom, vetande