Aftonbladet – 17 februari 1862, sida 2

en röst, som darrar af rörelse, läsande hvad som kanhända närer den eld, som brinner under denna is, utan att smälta dess yta, som stelnar under hang blick — huru likt sällhet var icke den yttre åsynen af detta hem; hvilken djup, mörk ström af lidande hvälfde ej sina tunga vågor derunder! Medan hon hvarje 3 blef mera stolt och sträft fullkomlig, blef han alltmera djupt och outsägligt olycklig. Anfall af dåligt lynne efterträdde hvarandra; utbrott af harm, genast ångrade, men snart återkommande; dagar af oöfvervinnelig nedslagenhet, på hvilka allt arbete var tröttsamt och allt tvång outhärdligt. Hans talanger förlamades under deima oupphörliga slitning. Han förlorade all lust för studium och komposition, och småningom upphörde de flesta af hans elever att taga lektioner. Derpå kände han åter en brinnande önskan efter hvad ombyte som helst, och han bad henne enträget att deltaga i det sällskapslif, som stod dem öppet, samt antaga hvarje bjudning som skickzades henne. I början voro de få och från pe i en obemärkt sambhällsställning, Ion tycktes ej mycket bekymra sig om hvart hon gick, utan klädde sig och konverserade och satt pp så länge han behagade, och lyssnade till dem som talade med; henne, såsom om hon vore hvarken mer eller mindre olycklig på det ena stället än på det andra. Hon kunde knappast undgå att vara underhållande, så snart on det ringaste lade sig vinning derom; hennes konversation var oemotståndligt fängslande för, alla, dem som omgåfvo henne, lockade igenom hennes ovanliga skönhet och omständigheterna af hennes giftermål. Hon bar aldrig annat än en svart sammetsklädning; en dag frågade han henne, hvarföre hon ej tog på s:g sitt diamanthalsband, när de gingo till en konsert der han. skulle spela. Hon gjorde det ögonblickligen, och ingen tagelskjorta har någonsin varit så pinsam att bära; men hon fördrog, dessa små, pröfningar, liksom de stora, med öböjlig fasthet. I ett sällskap en afton