Aftonbladet – 17 februari 1862, sida 2

mera. Han går TR ut någonstädes, tror jag. Ingen kan förstå, hvarföre han ej blir rest, ty han för ett besynnerligt lefnadssäv, för en verldeman och tyckes hafva förlorat allt intresse för politik och litteratur, eller hvad som helst, utom outtröttligt arbete för den fattigaste befolkningen. Skall han icke blifva prest?4 frågade: hon, hakande sig fast vid denna tanke, mena liksom rädd att gripa den. Det tyckes aldrig ens hafva varit fråga derom, berättade Clara. Jag har aldrig sett någon så förändrad. Han är vackrare än någonsin, men ser mycket sjuk och uftallen ut. Ni går väl icke ännu, mrs Redmond, eller hur? Malibran skäll just nu sjunga.Hon satte sig åter, endast emedan hon ej; kunde stå. Tankar och känslör rusåde med för stor våldsamhet öfver henne. Med hela sin styrka försökte hon att befria sin själ från denna förhärjande störtflod. Man tål mycket, förr än man förgås, och i detta ögonblick framkallade sångerskan och sången det förflutna för hennes själ i bitter motsats mot det närvarände. STill dräg-gen, sade hon för sig sjelf, Xtill dräggent,, och satt qvar, beslutsamt uttömmande denna stunds lidande till sista droppen. När hon kom hem, tycktes någonting förändradt i den rol hon utstaxat för sigsjelf. Hon var icke så lu n eller så sträng som förut. Maurice häpnade öfver uttrycket i hennes ansigte. Han erfor ett oemotståndligt be-. hof att fråga henne, att runsaka hennes; känslor mera direkt än han hittills gjort. Det föreföll honom, såsom han för en tidi skulle lida mindre, om han hade något bestämdt att beklaga sig öfver. Han längtade utt få någon slags anledning ait förebrå henne eller sig sjelf. En fruktansvärd frestelse ansatte honom denna qväll. Han nade stannat ensam i hvardagsruvamet, seJan hans hustru hade lemnat det, och han sick till sin chiffonnier och tog fram etf före. ;egladt bref, hvilket han en stund tigande