Aftonbladet – 15 februari 1862, sida 3

rande åtgärder) samt återställelse. Den sistnämnde åtgärden, till hvilken, bland annat, en bautastens eller runstens återuppresning verkligen hör, är naturligtvis ingen förbju den, tvärtom dem skyldigom anbefalld. (Afskuddom oss den klick af löjlighet, som sedan gammalt vidlåder namnet antiqvarius?) Kongl. Maj:t gaf för icke längesedan medaljer för medborgerlig förtjenst åt en bonde, som på eget bevåg flyttade en af våra märkvärdigaste, fallna runstenar till annan plats och der reste honom. Om till dessa lösa anslutningsgrunder bör läggas en viss fåfänga lemnas osagdt. erikeska föreningen hugnar äfyen med tillkännagifvande att den tänker Cåstadkomma enhet och samstämmighet mellan dc olika föreningarna, och allmängör till der ändan i tidningar sina förändrade stadgar, hvilka den gerna ser gällande äfven för an dra föreningar, de der således skulle, för att antaga dessa, förkasta sina egna. Hvem har gifvit Nerikes förening uppdrag till det ta? Aro de förändrade stadgarna af någet större och allmännare värde samt berättiga föreningens sist utkomna redogörelse och er blick på Nerikeska minnesmärkenas skick ännu sistlidne höst till särdeles höga tankar? Jag har skäl både att bestrida och att tvilla: befarande att, derest antagande af me ranämnde stadgar föresloges i någon annan antiqvarisk förening, man icke ens ville höra dem uppläsas. Hvad vet jag?... Om jag icke misstager mig, egnade sis Nerikes förening till en början blott åt land skapets folkspråk och samlandet af spridde lemningar från forntiden? (? fornsaker). Der har i isynnerhet i förra hänseendet uträttat mycket, ja vida mer än man kunnat vänta. Hvarje fosterlandsvän erkänner det lifligt och önskar föreningen, samt särskildt dess nitiske och välviljande stiftare, baron Djurklou, all framgång i sina prisvärda bemö-l: danden. Först under en sednare tid tyckes föreningen lagt vigt på nödvändigheten att äfven känna, rädda och bevara landskapets fasta Yninnesmärken. Häruti lärer hittills föga eller intet kunnat uträttas och föreningen eger således på detfa öfver måttan rika fält. tillfälle till en trägen, städse fortfarande. : samt mer eller mindre främmande ärender skyende, verksamhet. Denna kräfver i främsta rummet en kraftig sjelfanslutning, hvilken . — såsom en af mina vänner i Dalarne rätt yttrar — naturligtvis innebär anslutning, icke till lärda akademier eller andra sam-. fund, utan till landskapets allmoge. Minnesmärkena ute å marken, med vidfästa sägner, erbjuda just den åskädligaste, lättfattligaste och angenämaste undervisningen om fornti den, och folket har full rätt till den. Lär allmogen förstå sina minnesväårdar, så skall den älska dem, och gör den det, så bli de vårdade. Verksamheten med och bland föl ket är således fornminneföreningars lif, håller dem på rätta stråten och förvissar om bestånd. Så verkande med nit och kraft, skal! man icke länge behöfva klaga öfver min. dre varmt intresse, som med högst få undantag herrskar äfven bland — — egnaledamöter. Ville man nödvändigt framhålla något önskvärdt förhållande mellan de nybildade antiqvariska stiftelserna, så föredroge jag framför en här nog poesismakande samver kan en reel och ärlig täflan (alltid stärkande och helsosam för ungdomligheter!) och denna kräfver visst icke gemensamma stadgar. En bisak likväl, denna täflan. Hvarje för Sön samverke af hjertans grund inom si och landsmännen! Det är hufvusaken öch det är nog. Richard Dybeck. Uplands fornminnesmärken. Till Redaktionen af Aftonbladet. Uti en i gårdagers Aftonblad, efter Upsala Posten meddelad från norra Upland insänd uppsats, klagar författaren öfver att en mängd af landskapets dyrbars forntidsminnen går förlorad, alldenstund ett allmännare intresse för deras bevarande saknasX, äfvensom han framhåller nödvändigheten af att kyrkornas märkvärdigheter varda bättre förvarade. Författaren har fullkomligt rätt. Undertecknad, som sistl. sommar hade tillfälle att betrakta fornlemningar i närmare 50 socknar af detta Sverikes ännu minnesrikaste landskap, kan intyga att de meddelade nppifterna till alla delar slå in med verkliga förhållandet, och beder att här få anföra ett par till saken hörande rader, hemtade ur min till k. antiqvitetsakademien afgifna arbetsberättelse för nästiidet år. De lyda: Jag lemnade det minnesrika Upland med den fasta öfvertygelsen, att, derest alla dess fornlemningar verkligen skola icke blott för det närvarande, utan ock allt framgent bevaras, så kräfva de tre länen, eller landskapet, sin egen fornminnesvårdare.tt Men väl vetande att dessa ord skulle bli en croquis en Fair, utan ringaste hopp om fäste, hade jag redan under hösten gått till råds med fosterländske och kunnige män i orten om bildandet afen sjelfständig upländsk fornminneförening. Slutet blef-,att man i sommar skulle skrida till verket. Jag insände till red. af Upsala Posten en uppmaNing i ämnet. ängden af fornminnen i detta Upland är ännu förvånande. Jag uppdagade der under sommaren tretton icke förr granskade runstenar. Ett sexdubbelt större antal förut kända sökes nu mer förgäfves. Öfverallt resa sig mer eller mindre skadade ättehögar samt bautastenar, och på stensättningarnes antel är knappt någon ända. Men blott de väldiga kämpamurarna stå orubbade på sina fasta grunder. S:t Pers öch S:t-Olofs kyrkor i Sigtuna, försedda med enkla tak, skulle törhända blii lämpliga förvaringsrum för Upländska kyrI kornas talrika fornsaker. Hvad sägs härom? I alla händelser förtjena dessa kyrkor, lika väl om icke bättre än Wisby tempelruiner, en kraftiv vård. Jag kan olädia ins. i Up-: