Aftonbladet – 15 februari 1862, sida 2

hon? Slungad af och an pålifvets vildastc böljor, drifvande omkring på verldens vide haf. Men hon kämpade mot vågorna och kuade ännu uppnå hamnen, och denna tanke gaf :-honom tröst. Men hvar var mannen, som han hade älskat i hans ungdom — hans broders son, som han vaggat på sina knän? Han var nära honom, men på hvilken väg? En förrädare mot sin Gud, ty han kallades en kristen och var det blott till namnet — sin hustrus baneman, ty han hade förhärjat hennes lif och förbittrat hennes död — upphofsmannen till sin dotters elände, ty han hade drifvit henne till förtviflan och frestat henne till synd. På hvilken väg var han väl då? Vägen till förderf. Den gamle mannen bad för honom, ty den tro som sofver kan åter upplifvas, och den kärlek som förkolnat kan åter uppvärmas, och det hjerta som blifvit förhärdadt kan upprmjukas eller brytas. Han bad mycket i kapellet och annorstädes. Han gick standom och satte sig allena det rum, som varit mrs Liffords. En gång upplyfte han sina ögon till en tafla, som påminde honom om någonting i det förflutna, och qvidande i sitt sinne utropade han: O varn, barn! om du hade vetat —4 och hejlade sig derpå plötsligt. Han saknade henne rid måltiderna, han saknade henne i förmaet, i kapellet, i trädgården. Hennes röst, wennes leende, hennes fel, hennes dårskaer: han saknade dem alla. Han blef myc.et sjuk och förstod. att han skulle dö. Då kickade han efter sin brorson och talade ned honom en lång stund. Och när mr ifford lemnade rummet, var han blekare n när hans hustru dog, blekare än när hans lotter flydde. Den gamla presten dog och ick sin graf nära mrs Liffords. Han tetamenterade det lilla han egde till Gerrud och sände henne sin välsignelse genom nr Erving, som hade bistått honom i ole ista stunder. Kort efter hans död upplöstes ushållet på Lifford Grange och mr ifford ch hans son begåfvo sig på resor. ;