Aftonbladet – 15 februari 1862, sida 2

ej vara fallet, som sett henne förekomma hans minsta önskan, fördraga hans retlighet (ty han började blifva mycket retlig) med ett tålamod, hvilket hon stundom i ögonblick af förtviflan var färdig att förbanna, medan det för alla andra och äfven för henne sjelf måste hafva synts som den högsta fullkomlig. het. När han var sjuk, satt hon uppe hos ho nom hela natten; hon skref hans biljetter om återbud till hans elever. Hon gick sjelf till hans gynnare och förmän för att ursäkta hans uteblifvande från deras konserter. Hon tycktes hafva förqväft sin stolthet, besegrat sin häftighet och afskakat sin sorglöshet och maklighet. Men attse på honom på ett sätt, som han kunde hafva tagit för kärlek; att begagna ett enda smekord, som kunde utvisa mera ömhet, än hon kände; detta hade hon fast beslutat att aldrig göra; och med den egendomlighet, som utmärkte hennes slägt, tog hon hela tiden, såsom påter Lifford hade sagt, ett fel för en dygd. Han uppehölls i sina pröfningar hvarken genom det stolta medvetandet eller illusionen af uppfyllda pligter; han visste väl, att han cke haft det modet eller den rättvisan att före den afgörande stuaden pröfva hennes sänslor, genom uppfyllandet af en högtidig pligt, utförandet af ettheligt förtroendeippdrag; synden hade varit stor, men icke ;tverlagd. Straffet var långvarigt och strängt. Genom det orörliga lugnet i hennes ansigte pemödade han sig beständigt att urskilja vad dess oföränderliga saktmod dolde. Det var likt slöjan öfver profetens af Khoassau ansigte; han på en gång fruktade ch önskade ätt bortrycka detta släta ogewomträngliga förhänge emellan honom sjelf ich hans beständiga farhågor, hans ännu lltjemt lidelsefulla tillgifvenhet och hans jaftiåtliga granskoiog. Han försökte hvarje nedel att genomtränga det, Han föreslog tt läsa högt för henne och hon samtyckte ll detta, som till hvarje annan önskan han ramkastade. Detta var kanhända det svåaste profvet för hennes jemnvigt. (Forts.)