honom hans tvifvel och farhågor. Horn hade blifvit alldeles entusiastisk för Gertrud. Hon kallade henne en engel — aneåg hennes uppförande på det högsta beundransvärdt och rörande. Ingen beklagade honom, och likväl höll hans hjerta på att brista; vid denna tidpunkt led han sannolikt mera än hon. Hennes starka vilja och sjelfständiga omdöme hade antagit en regel för sitt lif, hvarefter hvarje hennes själs kraft rättade sig. Hon hade fästat sig vid dessa ord af pater Lifford vid deras sista möte: Hängif dig åt din make såsom om du älskade honom, och utförde dem efter bokstafren, men icke i andan, ty denna hängifvenhet förhärdade i stället att förmildra hennes hjerta. Hon förenade med detta minne en af sina gamla och inrotade villfarelser — den, att viljan kan beherrska handlingen, men icke känslan. Hon fann ett slags sträng tillfredsställelse i att göra hvarje offer, älven det af hennes egen vilja, vid tusende tillfällen, emedan det var hennes vilja att uppgifva allt, utom den enda stolta känslan att hafva betalt sin skuld af pligter till den yttersta skärfven i ett mynt, hvars äkthet emottagaren ej kunde betvifla, men som var utan värde för hans svidande hjerta. Hon förorättade honom icke ens i sitt sinne — hon riktade aldrig afsigtligt siva tankar på Adrien. Icke ett enda af de många små föremål, som voro förenade med minnet af lyckligare dagar, behöll hon. Hon öppnade aldrig hans böcker eller grubblade på det förflutna; men det hjerta, hvarifrån hon uteslöt honom, var bestän:dt att hädanefter förblifva en ödemark. Maurice hade ej vågat att läsa deri innan han begagnade sig af hennes förvirrade själstillstånd för att locka henne att gifta sig med honom; och han hade ingen rättighet att fordra alt få läsa det nu. Det var en fin, listig villfarelse, hvaruti hon befann sig. Hon: försökte aldrig att älska eller bad om förmåga att kunna älska sin make, och hvem kunde hafva trott detta