Aftonbladet – 15 februari 1862, sida 2

lydde honom, såsom en nunna lyder sir prior, eller en soldat sin kapten. Utan ho. nom gick hon aldrig ut, utom tidigt om morgnarna i kyrkan eller för att uträtta ärenden. Med honom gick hon hvart helst han önskade — till Hyde Park, vid sidan a! the Serpentine, när den eleganta verldens största tillopp svärmade längs dess stränder — ännu alltjemt i sin sorgdrägt med sin majestätiska skönhet, ty den var majestätisk genom behag och värdighet, huru smärt hennes gestalt och fina hennes anletsdrag än voro. Somliga hafva gått på glödande jern utan att blinka dervid, om också svaga qvinnor, när det gällde deras ära. Kanske ledo de ej mera än hon gjorde under dessa sommarpromenader, vid den svalkande strömmen under de gamla träden, som hade be så många lidanden och fröjder. Otaliga bickar riktades på henne med nyfikenhet och beundran; aldrig nåoongin kunde de erhålla en blick från dessa mörka ögon, hvilka, beslöjade 2f sina täta ögonhår, tycktes så att säga imåtvända, så iten uppmärksamhet skänkte de åt något yttre föremål. Hon arbetade och sträfvade degen i ända. Hon skref noter åt honom, ills hennes tinningar bultade och han tog pennan ur hennes värkande fingrar; men non bad honom aldrig spela. En gång började han de första tonerna vf sin sång Lady-Bird. Hon bleknade och an såg det. Han sjöng derpå Le fou de Polede, oca hendes läppar blefvo hvita. Tan grep sin hatt och rusade ut ur rummet med eri känsla af raseri i hjertat. Hvad kulie han göra, och hvad kunde hon väl öra nu? Hon uppfyllde sin pligt till det vttersta; visade icke ens nedslagenhet eller af vika för någon frestelse till dåligt lynne. Ivad hade han att klaga öfver? Att hon j älskade honom. Bruka qvinnor uppoffra is så tåligt och outtrötiligt för män, som le icke älska? Mary, ännu alltjemt den nda varelse för hvilken han öppnade sitt ijerta, bade nästan med stränghet förebrått