träben började sin bana 1 SotockKnolm med att under 4—5 års tid gå omkring och be. gära hjelp, under förevändning att han vore en fattig student, stadd på hemresa till Norr. land, samt att han senare haft eller föregif. vit sig hafva något slags fabrik, på hvilken han, medelst annonser om förlag mot oerhörd vinst o. d., narrat mycket penningar af enfaldiga menniskor. Rätltegångsoch Polissaker. Hemslagtaren Jonsson mot stadsfiskal Kock. Då detta mål, rörande hemslagtaren Jonssons hemtning till enskildt förhör hos stadsfiskal Kock, i går ånyo förekom, inställde sig parterna å ömse sidor, käranden åtföljd af tvenne vittnen, polis öfverkonstapeln Herån och en ung tjensteflicka. Kärandeombudet, litteratören Uggla, tillkännagaf att han önskade Heråns hörande, enär han trodde att han skulle hafva sig bekant, huruvida stadsfiskal Kock gifvit sina biträden ordres att hemta. Jonsson. Öfverkonstapeln Herån besvarade så väl denna framställning som ett par andra frågor med nej, samt förklarade att han ej hade något annat att upplysa, än att Wiström inkommit på vaktkontoret vid Adolf Fredriks torg och frågat honom om Jonssons bostad. Tillspord om Wiström då ej nämnt för hvad ändamål stadsfiskal Kock ville träffa Jonsson, uppgaf Herån, att Wiström sagt, att stadsfiskalen önskade få tala med honom, emedan en stöld blifvit begången och en person skulle hafva blifvit sedd i Kattgränd vid samma tid, lika klädd som Jonsson. Det andra vittnet, pigan Thunström, hördes härpå angående förloppet, då Jonsson förmenades hafva blifvit nödgad att åtfölja oliskonstaplarne. Hon berättade härom, att hon 60 ifrågavarande aftonen kommit upp till fru Jonsson, som då varit ensam med barnen och befunnit sig i ett upprördt tillstånd. Fru Jonsson hade då för Thunström berättat, att två poliskonstaplar varit uppe hos henne och frågat efter Jonsson, som de skulle medföra till stadsfiskal Kock. Då de vid första besöket icke funnit Jonsson hemma, hade de begifvit sig till hans slagteri för att söka honom der. Under det Thunström nu innevar hos fru Jonsson, kommo konstaplarne tillbaka samt uppgåfvo att de ej heller påträffat honom i slagteriet, hvarpå de åter besåfvo sig ut att söka honom, men återkommo efter en stund,, då Jonsson var dem följaktig. I poliskonstaplarnes närvaro framtog Jonsson då sina penningar, som han uppräknade och aflemnade till hustrun, hvarjemte han gaf henne åtskilliga instruktioner för den händelse han ej skulle komma tillbaka. Litteratören Ugg!a ansåg detta vittnesmål vara tillräckligt för att visa karakteren af det olaga sätt, hvarpå Jonsson mot sin vilja blifvit förd från sitt hem. Med åberopande af hvad i saken förekommit öfverlemnade nu käranden målet till domstolen, anmärkande härvid hr Degla, att äfven öfriga afhörda vittnen intygat, att Jonsson blifvit tillsagd att åtfölja poliskonstaplarne med sådana ordalag, att han, som ej käniG sina rättigbeter, ansett sig nödgad medfölja. Han hade visserligen icke satt sig till motvärn, men hr Uggla trodde ej detta vara nödvändigt för att få konstateradt att en olaga och den personliga friheten krän kande åtgärd blifvit af vederbörande polismyndighet begången. Som emellertid hr Kock enständigt förnekat, att hafva gifvit konstaplarne nåson order, som kunde pDerättiga dem att vidtaga sådana tvångsåtgärder, och poliskonstaplarne sjelfva hållit sin förman ryggen fri, genom att frikänna hr Kock från att till dem hafva meddelat någon tillsägelse i sådant syfte, ansåg sig käranden ej kunna yrka något ansvar å stadsfiskal Kock. Det stode dock konstaplarne ännu öppet att uppgifva, huruvida någon sådan order blifvit af stadsfiskalen meddelad eller ej. Med anledning af denna sista framställning. tillsporde ordföranden konstaplarne, om dei förberörde fall vidblefvo sin utsago, då Wiström förklarade, att stadsfiskalen tillsagt dem att taga reda på Jonsson och söka få ned honom. Detta föranledde hr Kock att med poliskonstaplarne justera sin order, hvarefter de förklarade, att stadsfiskalen tillsagt dem, att söka rätt på Jonsson och bedja honom komma ner, hvilken förklaring de också; derom ånyo tillsporda, vidblefvo vara den rätta uppfattningen af den tillsägelse de fått. Med anledning häraf yrkade nu kärande ombudet, att då den olaga åtgärd, hvartill konstaplarne gjort sig skyldiga — om dencock icke kunde betraktas som ett direkt våld eller tvång — dock, lindrigast sagdt, innebure ett vådligt missbruk i tjenstens utöfning, de derför måtte ställas till laga ansvar samt ersätta Jonsson för den skymf och förargelse de tillfogat honom med iskade 204 rdr 25 öre. Wiström bestred påståendet, och Åhlfelt yrkade för sin del ansvar å Jonsson för olaga 1ättegång. En annan polisa vid namn Paulsson, som också varit instämd som svarande part i målet, men under dess handläggning derifrån blifvit skiljd, inlemnade en skrift, hvari han å Jonsson likaledes yrkade ansvar för olaga rättegång samt derföre att hans namn på ett skandalöst sätt VLlifvit genom kärandens försorg omnämdt i tidningarne, hvarjemte han begärde ersättning för sin inställelse med 6 rdr rmt. Härpå genmälde kärande ombudet att omständigheter i början af målet yppat sig, som äfven föranledt Paulssons instämmande, enär han, påkallad af hr Kocks biträden, varit närvarande, då Jonsson fördes från sitt hem, men som ingenting mot honom förekommit, som kunde föranleda käranden att mot honom föra någon ansvarstalan, hade han medgifvit Paulssons skiljande från målet. Under sådant förhållande bestred käranden de gjorda yrkandena. Den på kärandens begäran tillförordnade allmänna åklagaren i målet, borgmästare Mellbin, åberopade sitt förut afgifna yttrande i saken, och förklarade, att han efter fagen del af handlingarne funnit att målet icke i ena eller andra fallet påkallade något yrkande å hans sida. Sedan parterra öfverlemnat målet, afsades efter öfverläggning det utslag, att ehuru det genom vittnen blifvit styrkt, att Jonsson blifvit förd ifrån sitt hem först till stadsfiskalskontoret vid Myntgatan och deritrån till stadsfiskal Kocks bostad å Kungsholmen; men intet tvång syntes mot-honom blifvit användt, hvarken i hemmet eller under färden, då tvärtom Jonsson, enligt sitt eget medgifvande, innevarit med konstaplarne på åtskilliga ställen, och dels sjelf bjudit, dels på konstaplarnes bjudning intagit förtäring, en omständighet som syntes antyda ett vänskapligt förhållande mellan Jonsson och konstaplarne, hvartill kom att stadsfiskalen icke mot Jonssons vilja qvarhållit honom efter samtalet dem emellan, och Jonsson dessutom blifvit skjutsad fram och åter till sin bostad — på grund af alla dessa omständigheter ansåg rätten ingen anledning förekommit, som bekräftade den gjorda angifvelsen, att Jonsson mot sin egen vilja skulle blifvit förd från sin bostad till annat ställ:, hvarföre bifall till yrkandet om ansvar å konstaplarne ej kunde lemnas. De å svarande sidan framställda påståendena ogillades äfven, men ålades Jonss att till Carlsson utgifva den äskade rätteFARAN fr a